Daniel svalde hårt och tittade på Lily innan han mötte Marias blick. ”Det handlade inte om reparationer. För en månad sedan bad Vincent mig installera lönnfack i tre av era transportbilar. Han sa att det var för familjens vanliga leveranser. Men… jag råkade se vad de packade in i en av dem förra veckan. Det var inte era varor. Det var dokument, hårddiskar och kontanter märkta med Vales advokatbyrås sigill. Vincent flyttar ut kapital ur er organisation, fru Bellandi. Han tömmer era reserver.”

Maria kände hur en kall ilning drog genom hennes kropp. Luca hade rätt. De tömmer oss inifrån. Vincent och Thomas Vale planerad en kupp. Genom att ta över tillgångarna och smutskasta de äldre ledarna skulle Vincent kunna ta över familjen utan att avlossa ett enda skott. Och Luca hade upptäckt det. Det var därför hans bromsar på bilen magiskt hade slutat fungera den där regniga kvällen för två år sedan.

”Luca visste,” sa Anthony tyst, som om han läste hennes tankar. ”Han kom för nära Vales register. Vincent var tvungen att tysta honom.”

En brännande, okontrollerbar ilska flammade upp i Marias bröst. Sorgen över Luca hade legat som en tung, dov värk i hennes hjärta i flera år, men nu förvandlades den till en rakbladsvass törst efter rättvisa. Vincent hade mördat hennes make. Han hade mördat sin egen farbror för pengar och makt.

”Vad gör vi nu?” frågade Anthony och lade en hand på sin pistol. ”Om vi går till rådet med det här utan absolut bevis, kommer Vale att slingra sig och Vincent kommer att vända de andra mot oss.”

”Vi går inte till rådet,” sa Maria med en röst som skar genom rummet likt glas. ”Vi tvingar ut dem i ljuset. Vi använder det enda språk de respekterar.”

Hon vände sig mot Daniel. ”Kan du få tillgång till transportbilarna igen? Kan du spåra dem?”

”Ja,” svarade Daniel utan att tveka. ”Jag satte in GPS-sändare i lönnfacken. För min egen skull, ifall jag skulle behöva en försäkring. Bilarna är på väg mot Vales privata egendom uppe i bergen just nu.”

Maria drog kappan tätare omkring sig och såg på Anthony. Deras ögon möttes i tyst samförstånd. År av fiendskap mellan Maria och Anthony raderades ut i detta enda ögonblick. De var Bellandis, och blodet krävde sin tribut.

En timme senare rullade två mörka stadsjeepar uppför den slingrande bergsvägen mot Thomas Vales isolerade herrgård. Maria satt i baksätet på den första bilen, tyst och orörlig. Månen bröt tillfälligt igenom molntäcket och kastade ett blekt ljus över landskapet. Hon tänkte på sitt arv. Hon hade tillbringat tre decennier med att tvätta familjens namn rent, styra dem mot legitima affärer, bygga upp en respektabilitet som ingen kunde ifrågasätta. Och hela tiden hade ruttenheten funnits där, ätande på rötterna, ledd av hennes eget kött och blod.

När de närmade sig Vales grindar, gav Anthony en order i sin radio. Deras män, handplockade lojalister som hade tjänat under Luca och som nu svurit sin trohet till matriarken, rörde sig snabbt och tyst. Grindens vakter neutraliserades innan de ens hann sträcka sig efter sina vapen.

Maria klev ur bilen när den stannade framför herrgårdens massiva ekdörrar. Hon väntade inte på att någon skulle öppna åt henne. Med Anthony vid sin sida sparkade de in dörrarna och klev rakt in i lejonets kula.

I det stora biblioteket, framför en sprakande brasa, satt Vincent och Thomas Vale med glas av dyrbar konjak i händerna. De skratta åt något, men skrattet dog omedelbart ut när Maria klev in i rummet, omgiven av fyra beväpnade män.

Vincents ansikte förlorade all färg. Hans arrogans rann av honom på en sekund när han såg sin faster stå där, inte som den lugna diplomatiska matriarken, utan som den hänsynslösa ledare Bellandi-familjen en gång var kända för att vara.

”Maria…” stammade Vincent och försökte resa sig, men en av Anthonys män riktade omedelbart ett vapen mot hans bröst, vilket fick honom att sjunka tillbaka i fåtöljen.

”Du har blivit bekväm, Vincent,” sa Maria och gick långsamt fram till honom. Ljudet av hennes klackar mot marmorgolvet ekade som hammarslag i den dödstysta salen. ”Du trodde att du kunde stjäla från vår familj. Att du kunde förnedra oskyldiga som Lily för att markera revir. Men framför allt… du trodde att du kunde mörda min make och komma undan med det.”

Thomas Vale, som alltid varit den kylige taktikern, försökte finna orden. ”Fru Bellandi, detta är ett stort missförstånd. Vi skyddar bara familjens tillgångar från… oförutsedda skatteproblem. Luca förstod inte—”

Maria svarade inte. Istället drog hon fram fotografiet från sin ficka och kastade det i Vales ansikte. Hon drog sedan blixtsnabbt sin Beretta och riktade den rakt mellan advokatens ögon. Vale frös till is, konjaksglaset skakade i hans hand tills det föll och krossades mot golvet.