“Vi tillhör Fort Irwin,” ropade jag, drog fram mitt militär-ID och höll upp det. “Killen på knä på gräsmattan gjorde inbrott och misshandlade familjen. Det finns en skadad kvinna där inne. Situationen är under kontroll.” En polislöjtnant klev fram, tittade på mannen som skakade på marken, och sedan på mitt team. Han verkade förstå direkt och nickade respektfullt. “Vi tar över härifrån, sir. Tack för att ni… städade upp.”
Jag nickade tillbaka. Vände mig om och gick nerför den långa asfaltvägen. Jensen, Marcus och Hayes följde tyst bakom mig och bildade en orubblig mur som skyddade min rygg.
“Pappa,” viskade Maya med armarna hårt virade runt min hals, “vart ska vi nu?”
Jag tittade upp mot den stjärnströdda natthimlen. Luften kändes inte lika kall längre, min puls hade återgått till det normala. “Vi ska åka hem, Maya,” svarade jag. “Vi åker hem nu.”
I fjärran hördes det rytmiska dunkandet av helikopterblad igen, slet sönder den tysta natten, redo att plocka upp oss och föra oss tillbaka till den fridfulla värld som tillhörde bara far och dotter. I natt var mardrömmen äntligen över.
