Inne i helikopterkabinen kastade det svaga röda ljuset skuggor över Alpha-teamets stela ansikten. De höll på att kontrollera sina vapen. Det klickande ljudet av metall när magasinen trycktes in i M4A1-automatkarbinerna, ljudet av slutstycken som drogs tillbaka, säkringar som slogs till. Alla var tysta. Jensen smorde på ett extra lager svart kamouflagefärg på kinderna. Marcus justerade bildförstärkarna (NVG) som var fästa på hans hjälm.
Jag drog pistolen från hölstret på höften och kontrollerade patronläget. Min hand, som aldrig någonsin hade darrat ens när vi varit omringade av fiendens eld, skakade nu en aning. Jag blundade och tvingade bort bilden av en främmande man som öppnade dörren till Mayas garderob från mitt huvud. Mayas mamma, Sarah, hade alltid varit en kvinna som halkade in i misstag efter misstag. Efter att vi skilt oss, eftersom hon inte stod ut med mina ständiga utlandsuppdrag, började hon kasta sig över alkohol och fruktansvärda män. Jag hade vunnit delad vårdnad, men domstolen lät fortfarande Maya bo hos sin mamma på helgerna. Det här var en av de jävla helgerna.
“Hur ska vi närma oss målet, chefen?” frågade Jensen och bröt tystnaden.
Jag öppnade ögonen och ögnade igenom den digitala kartan som lyste på surfplattan. “Målet är ett tvåvåningshus i förorten. Det finns civila runt omkring, så vi måste agera i total tystnad. Inga lampor, inga sirener, inga ljud. Vi kör på taktik för svart inträngning (Black Entry). Jensen, du dyrkar upp ytterdörren. Hayes, du täcker och kollar Sarahs tillstånd om hon är på bottenvåningen. Marcus, du följer med mig upp till andra våningen. Målet är en oidentifierad man, möjligen beväpnad, i ett berusat och upprört tillstånd. Absolut prioritet: Hitta och skydda Maya. Skjut endast vid direkt livsfara, men om han gör motstånd… visa ingen nåd.”
“Uppfattat,” svarade hela teamet i kör.
Blackhawks-helikoptern började sänka sin höjd. Genom fönstret kunde jag redan se de svaga gula ljusen från förorten som låg inbäddad vid kullarna. Tiden tycktes stå stilla. Klockan var närmare elva på natten, och allting nedanför såg oerhört tyst och fridfullt ut, en falsk fridfullhet som var illamåendeframkallande.
“Gör er redo för landning,” hördes Millers röst. “Lycka till, pojkar.”
Helikoptern gled över de stora trädkronorna och landade på gräset i en övergiven park, cirka tvåhundra meter från Sarahs hus. Så fort hjulen nuddade marken slet vi upp dörrarna och hoppade ut. Miller drog omedelbart i spaken och lät Blackhawksen stiga högt upp igen för att undvika uppmärksamhet och smälte in i det becksvarta mörkret.
“Slå på mörkerseende,” beordrade jag.
Fyra små “pip” hördes när vi samtidigt fällde ner NVG-systemen över våra ögon. Omgivningen badade i ett skarpt grönt ljus. Vi förflyttade oss i en diamantformation, höll oss tätt intill skuggorna från staket och träd, och rörde oss snabbt utan att ge ifrån oss det minsta ljud. De specialdesignade militärkängorna fick stegen att glida över asfalten lika lätt som spöken.
Huset dök upp vid slutet av gatan. Ljuset i vardagsrummet var fortfarande tänt. En rostig, okänd pickup stod parkerad på snedden på gräsmattan, hjulspåren hade plöjt sönder syrenerna som Maya själv hade planterat. Vardagsrumsfönstret var sönderslaget, krossat glas låg utspritt över trappsteget. Mitt blod kokade, men jag tog ett iskallt andetag för att lugna ner mig.
Jag gav en handsignal. Jensen klev fram och tryckte sig mot ytterdörren, drog ut en specialiserad dyrk ur sin utrustning. Marcus axlade sitt vapen och täckte den vänstra vinkeln, och jag stod precis bakom Jensen med vapenpipan riktad rakt mot dörren. Lås hade aldrig varit något hinder för Jensen. Det tog knappt fem sekunder innan ett väldigt tyst klick hördes. Jensen sköt långsamt upp dörren. Gångjärnen var välsmorda och gav inte ifrån sig något ljud.
Lukten av billig whisky och den metalliska doften av blod slog emot mig så fort jag klev över tröskeln. Vardagsrummet var en enda röra, som om det just genomlidit en storm. Möbler var omkullvälta, och skärvor från en vas låg utspridda överallt. I hörnet av rummet, nära soffan, låg Sarah ihopkrupen på golvet, ena sidan av ansiktet var täckt av blod. Hon verkade ha svimmat eller var för full för att förstå vad som pågick.
Jag svepte med vapnet genom det svagt upplysta köket, ingen där. Jag pekade mot Sarah. Hayes bröt omedelbart formationen, sprang fram till henne, sänkte vapnet och kände efter pulsen på hennes hals. Hayes tittade på mig och gjorde tummen upp för att visa att hon fortfarande var vid liv, för att sedan snabbt dra fram en rulle förband ur sin sjukvårdsväska. Jag nickade och fortsatte att ge tecken åt Jensen och Marcus.
