Andra våningen. Trätrapporna i det här huset hade alltid en tendens att knarra. Men som soldater tränade att infiltrera rebellfästen i Mellanöstern, visste vi exakt hur vi skulle placera kanten på kängorna tätt intill väggen där träplankorna bar vikten bäst. Vi gled uppför trappan som spöken. Ett steg i taget. Ljudet av mitt hjärta som bultade i bröstet var det mest högljudda ljudet jag kunde höra just då.
När vi nådde avsatsen hördes ett ljud från sovrummet i slutet av korridoren – Mayas rum. Det var ljudet av skadegörelse. Ljudet av en trämöbel som krossades, följt av mannens grova morrande: “Håll käften på dig! Om du gråter igen slänger jag ut dig genom fönstret!”
Vredens mörker slukade mig hel. Min fasad av en disciplinerad officer sprack. Jag var inte längre en soldat. Jag var ett vilddjur som skyddade sin unge. Jag tog snabba kliv nedför korridoren, struntade i alla säkerhetsprinciper och gick rakt mot sovrumsdörren som stod på glänt. Jensen och Marcus slöt genast upp bakom mig, vapnen osäkrade, de röda lasrarna från piporna svepte längs kanten på väggen.
Jag sparkade upp dörren. Trädörren smällde in i väggen med en öronbedövande smäll, precis som ett pistolskott. Inne i rummet låg Mayas leksaker utspridda överallt. Hennes rosa favoritnallebjörn var sönderriven och låg slängd i ett hörn. Och där, precis framför dörrarna till den inbyggda garderoben som stod vidöppen, var mannen.
Han var stor, muskulös, klädd i ett linne täckt av smutselfläckar och svett. I handen höll han ett tjockt läderbälte, hoprullat som ett vapen. Han lutade sig in i garderoben, hans kraftiga arm var redo att gripa tag i något där inne. Ljudet av den uppsparkade dörren fick honom att hoppa till och vända sig om, hans ansikte var knallrött av alkoholen och ilskan, hans ögon blodsprängda av aggressivitet. Han öppnade munnen för att vråla ut en svordom, redo att attackera den som vågat störa honom.
Men sedan dog orden i halsen på honom. Istället för att se en granne eller en lokal polis som han kunde skrämma, såg han hur mörkret stormade in i rummet. Fyra långa gestalter, klädda i kolsvart från topp till tå, skottsäkra västar, taktiska hjälmar, ansiktena dolda bakom gasmasker och mörkerseende-system med kolsvarta linser som riktades rakt mot honom likt ögonen på en gigantisk spindel. Och det allra mest skrämmande, tre klara, röda laserpunkter som möttes mitt på hans vänstra bröstkorg, rakt över hjärtat.
Atmosfären i rummet frös till is. Utan att ett enda hot uttalades räckte mördarinstinkten som strålade ut från oss för att suga ut allt syre ur rummet. Luften var så tjock att man kunde ha skurit den med en kniv. Han stelnade till. Fyllan försvann spårlöst och gav vika för den mest primitiva överlevnadsinstinkten: ren och skär skräck. Han stirrade rakt in i den kolsvarta pipan på mitt vapen som pekade rakt mot mitten av hans panna, på mindre än tre meters avstånd. Handen som kramade om bältet lossnade gradvis. Läderrullen föll i golvet med en torr, dov duns.
“När han såg mig började han skaka…”
Hans knän skakade häftigt. Hans andning blev hackig och snabb, som någon på väg att drunkna. Han tog ett steg tillbaka, slog ryggen i garderobsdörren och höjde händerna i brösthöjd i en patetisk kapitulation. Kallsvetten bröt fram på hans panna och rann nerför kinderna. Jag lyfte handen, fällde upp bildförstärkaren på hjälmen och drog sedan långsamt ner ansiktsmasken som täckte halva mitt ansikte.
I det svaga ljuset från Mayas månlampa såg han äntligen mitt ansikte tydligt. Han såg en pappas blodsprängda, rasande ögon; en pappa som hade flugit genom ökennatten, med en hel liten armé i släptåg, bara för att förinta honom. “Vem… vem är du…?” stammade han med bruten röst, tänderna skallrade mot varandra.
Jag svarade honom inte. Jag tog ett steg närmare. Det osynliga trycket fick hans ben att ge vika. Han gled längs med garderobsdörren, sjönk ner på golvet och kröp ihop som en plattkörd mask. Han insåg att om han så mycket som blinkade i fel takt, skulle hans huvud explodera i tusen bitar.
“Jensen,” sa jag, min röst var så låg och iskall att den fick hela rummet att verka frysa till is. “Här, chefen,” Jensen klev fram och drog fram ett taktiskt buntband från bältet. Han rusade fram, kastade våldsamt ner mannen på mage i mattan och tryckte sitt knä rakt över ryggraden på honom, vilket fick honom att skrika till av smärta. Jensen vred mannens armar bakom ryggen och drog åt plastbandet med ett kallt “ziiip”. Bandet skar djupt in i hans handleder och bet in i köttet, men killen vågade inte ge ifrån sig ett enda ljud till. Marcus höll fortfarande sitt automatgevär riktat mot honom utan att blinka.
