Jag tryckte mig platt mot golvet på kranens plattform, blundade mot haglet av rost och metallflisor som regnade ner över min rygg. Ännu ett skott smällde till mot stålbalken ovanför min axel, vibrationerna fortplantade sig genom min märg. Han visste exakt var jag var, och han sköt tätt.
Jag var instängd, etthundra tjugo fot upp i luften i en plåtlåda som plötsligt kändes extremt bräcklig.
“O’Connell”, viskade jag ut i den tysta radion, vetande att han förmodligen inte kunde höra mig, “hoppas ni rör på fötterna.”
Jag rullade sakta över på rygg, drog geväret mot bröstet och stirrade upp mot den regntunga himlen. Den kalla vinden stack i ansiktet, luktade ozon och metall. Om Graves hade vinkeln fanns det ingenstans jag kunde gömma mig här uppe. Varje rörelse jag gjorde skulle synas.
Jag var tvungen att locka ut honom igen. Jag behövde få honom att tro att han träffat mig.
Med en smidig, kontrollerad rörelse lossade jag min hjälm. Det var en avsevärd risk. Jag placerade den i kanten av plattformen, lutad mot min ryggsäck så att det såg ut som om någon försiktigt kikade över kanten för att bedöma situationen. Sedan drog jag mig själv tillbaka, pressade ryggen mot den tjockaste delen av kranens maskineri, och väntade.
Minuterna kröp fram. Världen bestod plötsligt bara av ljud. Ekande fotsteg inifrån fabriken. Rop på ryska och engelska när legosoldaterna omgrupperade och insåg storleken på skadan traversens fall hade orsakat. Men inget ljud från Graves. Han var ett tålmodigt rovdjur, precis som jag. Han väntade på att hjälmen skulle röra sig. Han misstänkte tricket.
Då hörde jag det. Ett avlägset muller av en motor.
O’Connells team hade nått exfiltrationspunkten vid järnvägen och hittat de gömda fordonen. De var i rörelse. Jag hade gjort mitt jobb. De var levande, men mitt eget överlevnadspussel var långt ifrån löst.
Graves röst gled plötsligt tillbaka in i radion. Störningssändaren var avslagen nu; han behövde inte blockera O’Connells kommunikation längre. De var utom räckhåll. Han ville ha min uppmärksamhet.
– Bra jobbat med traversen, Harrington, kom orden, skarpa och metalliska i mitt öra.
Han kunde mitt namn. Underrättelseläckan var uppenbarligen massiv. Han hade köpt hela operationsplanen.
– Skjut ner din hjälm om du vill, fortsatte han, tonlöst. Jag spelar inte det spelet. Jag har hela dagen på mig. Kranen har bara en väg ner.
Han hade rätt. Den enda vägen ner var den exponerade stegen som gick längs hela kranens stomme. Om jag försökte klättra ner i dagsljus skulle han plocka mig som en sittande fågel. Om jag väntade till natten skulle hans män redan ha omringat botten av strukturen.
Jag behövde förändra geometrin på slagfältet igen.
Jag granskade kranens maskinrum bakom mig. Det fanns tjocka hydraulslangar, en massiv vinschtrumma lindad med tung stålkabel. Kabeln löpte ut längs kranarmen och hängde rakt ner mot marken, avsedd för att lyfta tunga laster. Änden på kabeln försvann in i dimman och rasmassorna hundra fot nedanför.
Det var galenskap, men alternativet var att vänta på att dö.
Jag drog fram en robust karbinhake från min sele, klickade fast den i bältet, och kopplade ihop den med det tjocka glidrepet som alltid låg i botten av min ryggsäck. Jag rörde mig som en insekt över kranens rygg, låg extremt lågt, undvek kanterna. Min kropp var en strömlinjeformad, osynlig varelse under ghilliedräktens remsor.
Jag nådde kranarmen. Härute fanns det noll skydd. Bara stålbalkar och kalla vindar. Jag svingade benen över kanten, grep tag i den feta, oljiga stålkabeln som löpte ner från spetsen. Jag drog andan, fäste glidrepet runt kabeln med en friktionsknut, och låste systemet.
Jag kastade en sista blick mot fabriken, memorerade vinklarna.
Sedan lät jag mig falla.
Vinden slet i mina kläder. Magen vände sig ut och in. Friktionsknuten skrek mot den rostiga stålkabeln och skickade gnistor i ögonhöjd när jag rasade ner i det grå dunklet. Det gick alldeles för fort. Handskarna brände mot repet, värmen spred sig in till huden trots kevlarförstärkningarna. Trettio meter. Tjugo meter. Tio meter.
Jag bromsade upp hårt. Knäcken i selen kändes som om den skulle bryta ryggraden i två delar. Jag svingade inåt, släppte taget, och kraschade in i en hög av rostiga plåtfat och mjuk, illaluktande lera, tjugo meter från kranens fot.
Smärtan pulserade genom kroppen, men jag hade inget ben brutet. Jag låg blickstilla, lyssnade.
Ett skott brann av uppe från fabriken. Kulan träffade kranens tornhöjd, precis där jag nyss hade befunnit mig. Graves hade sett rörelsen i ögonvrån men hade inte hunnit reagera innan jag försvunnit i fallet.
Jag kopplade loss mig från selen, övergav min tungt beväpnade ryggsäck och kramade min kortpipiga PDW (Personal Defense Weapon) – en liten men dödlig MP7 – mot bröstet. Geväret lämnade jag i leran; det var fantastiskt på långt håll, men totalt värdelöst i den mörka, labyrintiska katt-och-råtta-lek som nu väntade på marknivå.
Jag gled in i skuggorna under en raserad lagerbyggnad, doften av ruttnande betong och regn slöt sig omkring mig. Världen var inte tyst. Den andades fortfarande. Men nu var det min tur att tvinga fram tystnaden, ett hjärtslag i taget. Spelet hade precis börjat.
