Mitt finger smekte avtryckaren, en mjuk, invand rörelse som krävde noll medveten tankeverksamhet. Det var ren muskelminne, inbränt genom tusentals timmar av smuts, svett och repetition. Graves stod där i skuggan, självsäker, arrogant, njöt av sin egen fälla. Jag kunde ha tagit honom. Ett skott, rakt genom bröstkorgen, och ormen skulle ha förlorat sitt huvud.
Men döda män ger inga order, och utan order skulle hans legosoldater bara fortsätta mala ner min enhet i betongen med den tunga kulsprutan. O’Connell och hans män var fastnaglade. De behövde inte en död skurk, de behövde andrum.
Mitt hårkors flyttade sig, gled mjukt över fabrikens fasad. Jag andades ut. Lät luften lämna lungorna tills det bara fanns en absolut, glasklar tomhet kvar inombords. Världen stannade. Regndropparna hängde i luften.
Målet: skytten bakom den ryska DShK-kulsprutan på tredje våningen. Avstånd: fyrahundratjugo meter. Vind: obetydlig, lätt bris från vänster, kanske två meter i sekunden. Fuktigheten gjorde luften tung.
Pang.
Rekylen slog mot min axel, en hård, bekant knuff. Ljuddämparen svalde det mesta av knallen, förvandlade det från ett åskväder till ett vasst, piskande ljud som omedelbart dränktes i dånet från striden nedanför. Jag såg inte kulan flyga, men genom optiken såg jag resultatet exakt en bråkdel av en sekund senare.
Kulspruteskyttens huvud knäpptes bakåt som om han hade blivit träffad av en osynlig släggända. Hans kropp sjönk ihop över vapnet, fingrarna krampade i dödsryckningar och skickade en sista, vild salva rakt upp i fabrikens rostiga takbjälkar innan elden tystnade helt.
Tystnaden från det tunga vapnet var som ett plötsligt vakuum på gården.
O’Connell tvekade inte en millisekund. Han var ett rovdjur, och han kände instinktivt av när trycket lättade. Nu! Jag kunde inte höra honom, men jag såg hans handrörelse.
Brooks reste sig från sin hukande ställning bakom gaffeltrucken, geväret tryckt mot axeln, och lade ner en brutal spärreld mot fönstren på andra våningen, tvingade skyttarna där att ducka. Wyatt tog Fisher i kragen och halvdrog, halvbärande den sårade sjukvårdaren mot en massiv stålcontainer. Fisher lämnade ett mörkt, fuktigt spår efter sig i gruset. De hade sekunder på sig innan Graves män insåg vad som hänt och intog kulsprutan igen.
Jag repeterade mitt vapen. Den tomma hylsan flög ut, varm mässing som klirrade svagt mot kranens metallgolv innan den rullade över kanten och föll i mörkret. En ny patron, en ny dödlig potential, gled in i patronläget.
Genom siktet sökte jag efter Graves på balkongen. Borta. Han var inte en man som stod kvar när spelplanen plötsligt förändrades. Han visste omedelbart vad det där precisionsskottet innebar.
Radion i mitt öra knastrade till igen. Störningssändaren var tydligen kalibrerad för att låta hans signal tränga igenom.
– Vattentornet, väste Graves röst, kyligare nu, stål bakom silket. Utplåna det.
Jag log, en kall och kortlivad grimas bakom kamouflagetätet. Min blick drogs österut. Sextonhundra meter bort, en mörk siluett mot den grå morgonhimlen, stod det gamla vattentornet. Två sekunder senare exploderade toppen av tornet i ett inferno av rök och tegel. Två RPG-raketer träffade strukturen nästan samtidigt. Om jag hade följt standardprotokollet och positionerat mig där, hade jag nu varit en röd fläck bland bråtet.
Graves var grundlig. Han tog inga risker. Men hans missräkning gav mig det övertag jag behövde. Så länge de trodde att skytten fanns i resterna av vattentornet, var jag ett spöke i min byggkran.
Men spöken kan inte ensamma vinna eldstrider mot en pluton välutrustade yrkesmördare.
Nere på gården hade teamet nått temporär säkerhet bakom containern. Wyatt hade slitit fram förbandslådan och jobbade febrilt med Fishers ben. O’Connell och Brooks täckte varsin vinkel. Men de var fortfarande instängda. Mördarzonen var fortfarande aktiv.
Två nya skyttar rusade ut på balkongen på tredje våningen för att ta över den tysta kulsprutan. Den ene var stor, klädd i mörkgrön stridsutrustning, den andre var mindre och rörde sig med snabba, ryckiga rörelser. Jag fäste korset på den store mannen, siktade mitt på massan, precis där nacke möter axlar.
Pang.
Ett nytt ryck i axeln. Den store mannen föll handlöst framåt, knuffade undan DShK-kulsprutan så att dess stativ välte med ett metalliskt skrammel som ekade över gården. Den andre mannen frös till is. Instinkten sa åt honom att fly, men adrenalinet höll honom kvar. Han stirrade rakt ut i tomma intet, försökte förstå varifrån döden kom. Det var hans sista misstag.
Mitt tredje skott tog honom i bröstet. Han kastades bakåt mot dörrkarmen och gled långsamt ner på betonggolvet. Balkongen var nu en dödszon, och Graves män började inse det. Ingen ville närma sig det tunga vapnet längre.
Det köpte tid. Men tid var en bristvara.
Jag började noggrant genomsöka fabrikens fönster, ett efter ett, och lade de återstående fienderna på minnet. De var skakade, men de var inte besegrade. De hade fortfarande det taktiska överläget i antal och eldkraft, och de hade mina killar inträngda i ett hörn.
