O’Connell kikade runt containerns kant, hans ögon smalnade när han försökte bedöma situationen. Han visste att de hade en skyddsängel någonstans där ute. Vi hade aldrig tränat ihop, O’Connell och jag. Han kom från en annan enhet, inkastad i den här operationen med kort varsel. Men han var ingen nybörjare. Han förstod snabbt att vattentornet varit en avledningsmanöver från min sida. Hans blick svepte över horisonten, letade efter högre terräng. Han tittade på fabriksbyggnaderna i söder, sedan på ruinerna i väster, och slutligen, för en bråkdel av en sekund, stannade hans blick på min kran.
Han gav inga tecken, ingen bekräftelse som kunde röja min position. Istället lyfte han handen och visade tre fingrar mot Brooks.
Tre minuter.
Tre minuter tills de skulle tvingas göra ett utbrytningsförsök. Fisher förlorade blod snabbt, garrot eller ej. Om de stannade kvar skulle de bli flankerade; fienden rörde sig redan inuti fabriken, letade efter nya vinklar som kunde täcka containerns baksida.
Jag behövde skapa en korridor. En väg ut.
Mellan teamets nuvarande position och den gamla järnvägsvallen – deras enda flyktväg – låg trettio meter öppen, livsfarlig terräng. Den täcktes av ett tiotal fönster och två stora lastdörrar på bottenvåningen. För att de skulle överleva den sträckan behövde fienden bländas och dövas.
Jag granskade lastdörrarna. Flera av Graves män samlades där inne i mörkret, redo att storma ut och avsluta jobbet när O’Connells team gjorde sitt drag. De var smarta nog att hålla sig utom direkt siktlinje från gården, men genom min optik, med soluppgångens ljus som kastade långa skuggor, kunde jag se hur de rörde sig bland gamla maskiner.
Ovanför lastdörrarna hängde en gigantisk, rostig traverskran, kvarlämnad från sovjettiden. En massiv stålbalk med en tung motorkropp hängde över öppningen, fasthållen av tjocka men kraftigt eroderade stålkablar och fästen som inte sett underhåll sedan kalla krigets dagar.
Ett fäste, svårt anfrätt av årtionden av regn och föroreningar.
Jag vred på kikarsiktets parallaxjustering, kramade fram den skarpaste möjliga bilden av stålkonstruktionen. Det var en chansning. Geväret i mina händer, en modifierad M2010 Enhanced Sniper Rifle kamrad för .300 Winchester Magnum, packade en enorm kraft. Panserbrytande ammunition.
Jag siktade in mig på det primära fästet, bultarna som höll hela konstruktionen uppe på höger sida.
Tre minuter hade krympt till en. O’Connell nickade mot Wyatt, som hjälpte Fisher upp på sitt friska ben. Brooks bytte magasin. De var redo.
Jag andades in doften av rost och damm.
Pang.
Kulan träffade stålfästet med ett öronbedövande gnisslande, slog bort en decimetertjock skärva av oxiderad metall. Bulten knäcktes delvis, strukturen skakade till, men den höll.
Jag svor tyst, repeterade blixtsnabbt.
Pang.
Det andra skottet träffade exakt där det första hade slagit in, penetrerade djupare i sprickan som skapats. Ljudet av bristande stål ekade plötsligt högre än krutröken.
Pang.
Tredje skottet bröt nacken på bulten. Det skedde med en fruktansvärd, utdragen stönning från hela fabriksbyggnaden. Stålkablarna small av, en efter en, ljudet lät som piskrapp från titan. Den massiva traversen, vägande flera ton, slets loss från sin bana.
Den störtade rakt ner.
Kraschen var apokalyptisk. Traversen krossade betongen vid lastdörrarna, slet med sig tegel och murbruk i ett enormt moln av grått och rött damm som vällde ut över hela gården. Golvet under den rasade samman, och hela bottenvåningens frontala sektion imploderade. Skriken från legosoldaterna som stått samlade där inne dränktes i dånande oväsen.
Det var den distraktion O’Connell behövde. Ett massivt rökmoln svepte in över gården och förvandlade allt till ett kaos av noll sikt och extremt oljud.
– Nu! O’Connells röst skar genom radions knaster för en sekund, en spricka i Graves störningsnät.
De fyra männen bröt från containerns skydd och kastade sig mot järnvägsvallen. Wyatt släpade Fisher, de båda gråa av damm. Brooks sprang baklänges de sista metrarna och sköt blint in i dammmolnet.
Genom min optik följde jag deras flykt, hjärtat dunkade i ett jämnt, isande lugn i mitt bröst. Men fienden var inte dum. Skott började vina ur dammet, ostrukturerat men farligt. En skytt uppe på andra våningen, vid sidan om rasplatsen, lutade sig ut med ett automatgevär för att meja ner dem.
Mitt hårkors fann honom. Andas ut. Kram.
Pang. Han föll bakåt, försvann in i mörkret.
Men medan jag var fokuserad på att täcka deras reträtt, inträffade det oundvikliga. När man avfyrar fem skott i snabb följd från en position, oavsett hur väl kamouflerad den är, syns flampunkten. Krutgaserna och värmeflimret framför min mynning gav bort mig.
Ett vasst surrande skar genom luften precis ovanför mitt vänstra öra. En mikrosekund senare splittrades kranens rostiga hyttvägg en meter från mitt huvud.
Graves.
Han hade hittat mig. Han stod inte längre på någon balkong. Han hade flyttat sig djupt in i skuggorna av en intilliggande fabriksbyggnad, med sitt eget prickskyttegevär.
