Jag rynkade lätt på ögonbrynen och stängde långsamt boken, men erbjöd honom inte att sitta ner. — Hej Andrej. Vilket sammanträffande.
Han gned nervöst händerna mot varandra och hans blick undvek min. — Kan… kan jag sitta ner en stund? Jag vill bara prata. Bara några minuter.
Jag tittade på klockan och sedan på den tomma stolen mittemot. Även om jag inte hade någon lust att dra ut på det, fick min nyfikenhet och det lugn som en vinnare känner mig att nicka lätt. — Fem minuter bara. Jag väntar på en vän. (Egentligen väntade jag inte på någon, men det var en säkerhetsgräns jag satte upp för mig själv).
Andrej drog ut stolen och satte sig ner med en tung suck. Han stirrade på vattenglaset på mitt bord, som om han försökte hitta de rätta orden. — Hur mår du nu för tiden? Du ser… väldigt bra ut. Väldigt annorlunda. — Hans röst lät strypt. — Jag mår väldigt bra, tack. Jobbet går bra, livet är lugnt. — Jag svarade med en jämn ton, utan något hat, men inte heller särskilt välkomnande.
En tystnad lade sig mellan oss. Skratten och rösterna från människorna runt omkring verkade försvinna bort. — Marina… — började han, och bet sig tvekande i läppen. — Jag är verkligen, verkligen ledsen för det som hände den dagen. I stugan.
Jag höjde på ögonbrynen, lite förvånad. Denna ursäkt kom nästan ett år för sent. — Varför vill du plötsligt be om ursäkt idag? Har inte din mamma berättat för alla att jag är en oförskämd person som inte förtjänar er familj?
När han hörde sin mamma nämnas, mörknade Andrejs ansikte. Han drog handen genom håret, en gest av extrem frustration. — Allt är… fruktansvärt, Marina. Efter att du åkte blev allt en enda röra. Jag har dejtat två andra personer under det senaste året. Och… historien upprepade sig. Båda två lämnade mig efter att ha besökt min mamma. Den senaste, Oksana, kastade till och med moppen rakt ut på gården och skällde ut mig för att vara en värdelös morsgris inför alla släktingar.
När jag hörde delen om att hon hade kastat ut moppen på gården, höll jag på att brista ut i skratt, men lyckades hejda mig och pressade bara ihop läpparna. Det visade sig att jag inte var problemet. Problemet låg alltid i det där huset, i Tamara Viktorovnas maktbegär och Andrejs feghet.
— Min mamma blir bara värre och värre, — fortsatte Andrej med en röst full av utmattning. — Hon kräver absolut underkastelse. Hon tvingade mina flickvänner att komma och laga mat och städa varje helg, och att köpa dyra presenter, bara för att klaga på allt. När min pappa blev sjuk ville hon inte ta hand om honom själv, utan ville att ”den blivande svärdottern” skulle komma och byta blöjor och mata honom. När Oksana vägrade och sa att hon inte ens var gift och inte hade någon skyldighet att göra det, fejkade min mamma att hon svimmade för att ge mig dåligt samvete. Jag är så trött, Marina. Jag har flyttat ut från huset och har brutit kontakten med henne i två veckor nu.
Andrejs bekännelser forsade ur honom som från en fördämning som brustit. Han letade efter sympati. Han hoppades att jag, den första som modigt hade klivit ur den där giftiga cykeln, skulle förstå och trösta honom. Men konstigt nog kände jag mig helt tom inombords. Det fanns ingen skadeglädje, och inte heller något medlidande.
— Andrej, — avbröt jag honom mjukt, med en klar och beslutsam röst. — Jag är verkligen ledsen över din nuvarande situation. Men vet du vad, problemet är inte bara din mamma. Problemet är att du alltid lät det hända. Den dagen, när jag krökte rygg och skurade golvet i fem timmar, satt du och tittade på fotboll och sa åt mig att vara försiktig med parketten så din mamma inte skulle bli arg. Du skyddade mig aldrig. Och du skyddade inte heller de andra tjejerna. Att du flyttar ut nu är bara en flykt för att du inte orkar med besväret längre, inte för att du verkligen förstår vad respekt för kvinnan vid din sida innebär.
Andrej stelnade till. Hans ögon visade tydlig chock. Kanske hade han förväntat sig en mild förlåtelse, förväntat sig att jag skulle mjukna och kanske ge honom en ny chans. Men jag var inget rehabiliteringscenter.
