Min partner (40 år) bjöd in mig till sina föräldrars sommarstuga för att ”vila upp oss”, men när vi kom fram räckte han mig en hink och en trasa för att jag skulle städa huset efter vintern…
— Håll i. Hinken står vid väggen och trasorna ligger på verandan.
Andrej lade en plasthink i mina händer och log
som om han gav mig en bukett vackra blommor.
Bakom mig låg tre timmars resa och nästan
tvåhundra kilometer väg. Hela resan hade han
med entusiasm berättat hur vi skulle vila,
grilla kött och promenera längs floden.
— Vänta… vadå för hink? — jag förstod inte direkt vad jag hörde.
— Ja, vadå? Huset har stått stängt hela vintern. Mamma sa att det behövde göras i ordning. Du är ju ändå här nu, — svarade han lugnt, ryckte på axlarna och gick mot vardagsrummet.
Jag såg efter honom i tystnad. Vi hade varit tillsammans i åtta månader. Han hade bjudit in mig till stugan med orden: ”Vi ska vila tillsammans, umgås och du ska få lära känna mina föräldrar bättre.” Jag trodde på varje ord. Jag köpte en fin klänning, bokade tid för manikyr i förväg och ägnade timmar åt att välja kläder för det första mötet.
Och istället för ett varmt välkomnande möttes jag av en skurmopp och en hink.
Från husets inre dök hans mamma upp — Tamara Viktorovna. Sextiofyra år gammal, i ett färgglatt förkläde och med blicken hos en människa som är van vid att ge order.
— Jaha, är du här? Utmärkt. Börja med verandan — där är det fullt med smuts. Sen tar du köket, det finns två sovrum där uppe, därefter vardagsrummet. Och glöm inte badrummet, där har det inte städats på länge heller.
Hon räknade upp rummen och bockade av med fingrarna som om hon läste upp en inköpslista. Två våningar. Flera rum. Och jag stod där med hinken i händerna och lyssnade.
I hallen luktade det gammalt trä och damm. Någonstans där uppe knarrade golvplankorna. Andrej hade redan satt sig tillrätta i fåtöljen framför tv:n, och hans pappa satt bredvid. Båda följde fotbollsmatchen med intresse. Männen vilade. Och kvinnan som kommit ”på besök” tilldelades rollen som gratis städhjälp.
Jag satte ner min resväska på en pall och kramade omedvetet det kalla hinkhandtaget hårdare.
En klump växte i halsen, men jag tvingade mig själv att svälja förtreten.
”Det är ingen fara”, intalade jag mig själv. ”Jag hjälper till en gång, jag dör inte av det. Det är trots allt hans föräldrar, det är viktigt att göra ett gott intryck.”
Då förstod jag inte att det bara var de första tecknen.
Vattnet i hinken blev svart på bara några minuter. Jag hällde ut det, fyllde på nytt, och allt upprepades igen. Bara på verandan gick det åt tre fulla hinkar med smutsigt vatten. Det verkade som om golvet inte hade städats sedan förra hösten.
Jag fick ta av mig min fina klänning nästan direkt och stod kvar i bara ett linne. Manikyreringen, som jag hade bokat tid för så noggrant, var borta redan efter det tredje rummet. Knäna värkte av det kalla golvet. Jag kröp på alla fyra och skrubbade bort ingrodda fläckar, och svetten från pannan droppade rakt ner i det grumliga vattnet. Så fort det blev mörkt var jag tvungen att springa och hämta nytt.
Den första timmen flög förbi. Sedan den andra.
Tamara Viktorovna följde bokstavligen efter mig i hälarna och inspekterade arbetet. Hon drog fingret längs listerna, granskade dem noggrant och drog missnöjt ihop läpparna.
— Här är det ränder. Gör om.
— Jag har precis städat allt för några minuter sedan.
— Det betyder att det inte var noggrant nog. Var inte lat, städa om.
Och jag städade igen. Utan ord. Bet ihop tänderna så hårt att käken började värka. Och hon rörde sig redan vidare, på jakt efter en ny anledning till missnöje. Och naturligtvis hittade hon alltid en.
Från vardagsrummet hördes skratt. Andrej och hans pappa tittade på något program och diskuterade glatt vad som hände på skärmen. På soffbordet stod koppar med te, ett fat med kakor och prydligt skivad citron. När jag för hundrade gången släpade den tunga hinken förbi Andrej, tittade han inte ens åt mitt håll.
Bara en gång, utan att ta blicken från tv:n, slängde han ur sig:
— Var försiktig med parketten. Mamma kommer bli arg annars.
Jag stelnade till. I några sekunder tittade jag bara på honom. Och han tuggade lugnt på en skorpa och fortsatte titta på skärmen.
Efter fyra timmars städning var ländryggen så stel att jag knappt kunde räta på mig. Med handen mot ryggen frågade jag tyst:
— Kan jag få vila lite? Åtminstone dricka en kopp te? Jag har inte ätit någonting sedan morgonen.
Tamara Viktorovna såg på mig över glasögonen som om en lat skolunge stod framför henne.
