Jag tittade på honom, på blommorna som krampaktigt hölls i hans hand. Det var samma hand som hade överräckt hinken till mig med ett leende. — Vi har inget mer att prata om, Andrej, — svarade jag lugnt. — Du valde din mammas bekvämlighet framför min värdighet. — Men jag älskar dig! — utbrast han. — Mamma är som hon är, hon är från en annan generation. Hon menade inget illa, det är bara så hon uttrycker kärlek, genom att testa oss. Om du bara hade haft lite tålamod…

Där var det igen. Ursäkterna. Skuldbeläggandet. — Att bli behandlad som en piga är inget test på kärlek, Andrej, — sa jag. — Det är brist på respekt. Och att du stod bredvid och lät det hända, det var din verkliga feghet. Tolv tusen hryvnia, minns du? Det var vad jag var värd i ert hus.

Han sänkte blicken och blommorna föll nästan ur hans grepp. För första gången såg jag genuin skam i hans ögon. Men det var för sent. — Jag önskar dig ett bra liv, Andrej, — sa jag, och innan han hann svara stängde jag dörren.

Klicket från låset lät som den vackraste musiken. Jag gick tillbaka till mitt kök, satte mig vid bordet och andades ut. Jag tänkte på alla kvinnor som stannar i sådana relationer. Kvinnor som biter ihop, städar, anpassar sig och tappar bort sig själva, allt för att bibehålla en illusion av en lycklig familj. Jag kunde ha blivit en av dem. Men jag hade valt mig själv.

Ett år senare satt jag på ett litet kafé i centrum med min bästa väninna. Jag hade fått en befordran på jobbet, börjat resa mer och, framför allt, lärt mig att sätta gränser. Vi drack kaffe och skrattade åt minnen, när hon plötsligt tystnade och tittade över min axel. — Är det inte Andrej? — viskade hon.

Jag vände mig diskret om. Där, några bord bort, satt han med en ny kvinna. Hon såg ung och glad ut, tittade på honom med beundrande ögon. Jag kände ingen svartsjuka. Ingen smärta. Bara en flyktig, stilla medkänsla. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon redan hade blivit inbjuden till sommarstugan. Om hon hade fått träffa Tamara Viktorovna. Och framför allt – om hon skulle orka bära den där orangea hinken, eller om hon, liksom jag, skulle inse sitt eget värde innan vattnet blev alltför smutsigt.

Jag vände mig tillbaka till min väninna, tog en klunk av mitt te och log. — Kom, — sa jag. — Låt oss prata om framtiden.