Till slut frågade hon, “Varför har du ingen familj?”

“Det är subtilt.”

“Jag menar allvar.”

“Det är jag också.”

“Du är framgångsrik. Du är inte svår att titta på.”

“Ytterligare en strålande komplimang.”

“Jag försöker.”

Jag log trots mig själv.

Sedan berättade jag sanningen för henne.

“Min mamma kommer först just nu.”

Victoria blev tyst.

“Hon är femtiofem och lever som om allt gott redan hänt någon annan. Jag vill få ut henne ur det där.”

“Och efteråt?”

“Jag löser boendesituationen. Bygg ett stabilt liv här. Kanske tänker jag då på mina egna.”

Victoria tittade på vägen.

“De säger att du också kom tillbaka på grund av din far.”

Jag svarade inte direkt.

“Folk pratar för mycket.”

“Det gör de.”

Sedan sa hon mjukt, “Vill du ha hämnd?”

Ordet låg mellan oss.

“Jag vill att han ska be min mamma om ursäkt.”

“Det är annorlunda.”

“Är det?”

“Ja.”

Jag har tänkt på det.

“Hon älskade honom,” sa jag. “Han lämnade henne med ingenting. Allt som hände efteråt började där. Jag vill att han ska se henne i ansiktet och erkänna vad han gjorde.”

Victoria nickade.

Efter en minut bytte hon ämne.

“Du sa att jag borde ha slutat skolan.”

“Det gjorde jag.”

Hon tog ett andetag.

“Mina föräldrar dog när jag var arton.”

Jag tittade på henne.

Hon fortsatte.

“De förlorades i en båtolycka. Min bror var åtta.”

Det förklarade allt.

“Jag hoppade av och blev hans förmyndare.”

“Och du uppfostrade honom?”

“Han är sjutton nu.”

Hon log svagt.

“Slutför skolan.”

Jag hade tillbringat sex veckor med att tro att Victoria var vårdslös eftersom hon inte sluppit sin utbildning.

I verkligheten hade hon övergett sin egen plan vid arton års ålder för att hindra sin lillebror från att förlora sitt hem.

Något förändrades i sättet jag såg henne på.

Våra barndomar var olika.

Men vi båda hade tvingats bli vuxna innan vi var redo.

Skillnaden var vad vi gjorde med smärtan.

Victoria hade vänt sin utåt till ansvar.

Jag hade putsat min till ambition.

För första gången undrade jag om min ilska mot pappa hade blivit något jag bar på bara för att jag inte längre visste hur jag skulle lägga ner den.

Vi närmade oss staden när Victoria talade igen.

“Andrei.”

Hennes röst var allvarlig.

“Din far måste stoppas innan någon utanför sjukhuset stoppar honom.”

Jag kastade en blick på henne.

“Vad menar du?”

“Det är inspektioner hela tiden. Om tillsynsmyndigheter kommer in och hittar vad som händer, kommer detta inte att vara någon liten pinsamhet.”

“Jag vet.”

“Jag vill inte att du ska dras in i det för att du är hans son.”

“Det kommer jag inte vara.”

“Folk bryr sig inte om skillnaden i början.”

Hon hade rätt.

“Tack.”

“Och ingen på sjukhuset kommer att höra vad vi pratade om från mig.”

Jag tittade på henne.

“Du behöver inte lova det.”

“Jag vill.”

Hon log svagt.

“Jag skadar inte goda människor om jag kan undvika det.”

“Tror du att jag är en god person?”

“De flesta dagar.”

Jag skrattade för första gången på veckor.

Efter att Victoria kom tillbaka började jag vara mer uppmärksam.

Inte för att jag ville ha ammunition mot pappa.

För jag behövde veta om hon hade rätt.

Det var hon.

Jag hittade utgångna mediciner som borde ha tagits bort.

Jag hittade patientklagomål som hade lämnats in och ignorerats.

Jag såg att begäran om utrustningsbyte avvisades trots tydligt behov.

Personalen berättade för mig att diagnostiska uppgraderingar hade skjutits upp upprepade gånger eftersom pappa insisterade på att sjukhuset klarade sig utan dem.

Samtidigt fick officiella rapporter vårt sjukhus att se nästan felfritt ut.

Motsägelsen störde mig mer för varje dag.

Jag dokumenterade bara det jag kunde verifiera.

Fotografier.

Datum.

Leverera register.

Skriftliga klagomål.

Utrustningsrapporter.

Inget baserat på skvaller.

Inget som enbart baserades på vad Victoria hade berättat för mig.

Om jag skulle konfrontera min pappa ville jag att sanningen skulle stå utan att min ilska höll den uppe.

Till slut fick jag nog.

Jag lade allt i en tjock mapp.

Sedan gick jag till pappas kontor.

Jag knackade.

“Kom in.”

Han såg förvånad ut när han såg mig.

“Andrei. Bra. Jag undrade när du äntligen skulle komma och hälsa på din far istället för att låtsas som om jag bara är ännu en administratör.”

“Jag kom för att prata.”

Hans leende försvann.

Jag stängde dörren.

“Ilya Lvovitj, du är skyldig min mor en ursäkt.”

Han stirrade på mig.

“Vad?”

“Du hörde mig.”

Han lutade sig tillbaka.

“Det här igen?”

“Detta har aldrig diskuterats.”

“Din mamma och jag skilde oss för tjugosex år sedan.”

“Du skilde dig inte bara från henne.”

Hans käke spändes.

“Du sålde huset där hon och din sjuårige son bodde. Du lovade ekonomisk hjälp och försvann. När jag hamnade på boende vägrade du ta emot mig.”

Han reste sig.

“Det där var komplicerat.”