Han såg nästan förtjust ut.

“Jag såg dina dokument. Jag hade ingen aning om att du blev kirurg.”

Han tog ett steg närmare.

“Jag är glad. Mycket glad. Du följde i mina fotspår.”

Han sträckte fram handen.

Jag tittade på den.

Sedan skakade jag den en gång.

“Nej,” sa jag. “Jag har aldrig följt i dina fotspår.”

Hans leende försvagades.

“Vi är väldigt olika människor.”

Han försökte skratta.

“Kom igen. Vi är ensamma. Du behöver inte vara så formell. Vi är inte främlingar.”

“Du kan tro det.”

“Och du gör inte det?”

“Nej.”

Han lutade sig tillbaka mot sitt skrivbord.

“Så din mamma vände dig verkligen mot mig.”

Där var det.

Inte ånger.

Inte skam.

Skyll.

Han log bittert och sa, “Du lär dig så småningom. Det mesta av problemen i en mans liv kommer från kvinnor.”

Jag var nära att skratta.

Istället satte jag mig mitt emot honom och väntade.

I nästan en halvtimme ställde han personliga frågor.

Inget om min kirurgiska journal.

Inget om mina metoder.

Inget om patienterna jag behandlat.

Han ville veta var jag hade bott, hur mycket jag tjänade i huvudstaden, om jag var gift, om mamma pratade om honom.

Mina svar blev kortare för varje fråga.

Till slut verkade han förstå att jag inte var där för att bygga upp far-son-relationen igen.

“Du kan gå,” sa han.

Jag reste mig.

När jag nådde dörren ropade han efter mig.

“Andrei.”

Jag vände mig om.

För ett ögonblick trodde jag att något meningsfullt äntligen skulle komma.

Istället sa han: “Du har gjort bra ifrån dig.”

Jag stängde dörren bakom mig.

Nästa morgon visste hela sjukhuset att jag var chefsläkarens son.

Pappa hade tydligen själv meddelat det.

Reaktionen var precis som jag förväntade mig.

Folk såg på mig annorlunda.

Några antog att jag hade återvänt eftersom min far förberedde sig för att överlämna sin position till mig.

En anestesiolog skämtade så högt att flera kunde höra, “Bekväm karriärplan.”

Jag ignorerade det.

Skvallret höll på tills folk såg mig arbeta.

Komplexa fall har en förmåga att avslöja om någon kom på grund av familjeband eller för att de vet vad de gör.

Inom sex veckor förändrades tonen.

Ingen presenterade mig längre som chefsläkarens son.

Jag var helt enkelt Dr. Leontiev.

En eftermiddag passerade jag ett personalrum och hörde mitt namn.

Jag slutade.

En narkosläkare talade.

“Jag tror fortfarande att Krasavin tog in honom av en anledning. Chefen är nästan sextio. Ge det ett år. Han ordnar så att hans son tar över.”

En äldre operationssjuksköterska vid namn Zinaida svarade genast.

“Prata inte strunt.”

Någon frågade varför.

Zinaida sänkte rösten.

“Hövdingen övergav den pojken och hans mor när Andrej var liten. Andrej tillbringade en del av sin barndom på boende. Han skulle aldrig acceptera en position som den mannen gav honom.”

Victorias röst kom härnäst.

“Allvarligt?”

“Ja.”

“Det hade jag aldrig kunnat gissa.”

“Då får du inte gissa.”

Victoria frågade vad som hade hänt.

Zinaida suckade.

“Något hände med den familjen som jag inte skulle önska någon. Du behöver inte detaljerna.”

Jag gick därifrån innan de märkte att jag lyssnade.

För första gången sedan jag kom fram kände jag tacksamhet mot någon som kände till mitt förflutna.

Zinaida var mig inget skyldig.

Jag hade talat skarpt till henne första dagen.

Ändå hade hon försvarat mig när jag inte var i rummet.

Jag glömde aldrig vänlighet.

Det hade inte funnits tillräckligt av det i min barndom för att jag skulle kunna behandla det på ett avslappnat sätt.

Victoria fortsatte tyvärr att pröva mitt tålamod.

Hon var intelligent, snabb, orädd och irriterande säker på sig själv.

Små misstag hände alldeles för ofta runt henne.

Sedan kom morgonen som till slut pressade mig för långt.

En allvarlig trafikolycka skickade flera patienter till vårt sjukhus.

Alla planerade ingrepp ställdes in.

Operationssalarna måste göras i ordning omedelbart.

Victoria rörde sig snabbt.

För snabbt.

Ett desinfektionsmedel hade tagits in i operationsområdet med utgångsdatum. Under normala omständigheter borde någon ha fångat den långt innan den nådde oss.

Victoria borde också ha kollat den.

Det gjorde hon inte.

Under ingreppet misslyckades en sterilitetsindikator.

Teamet var tvunget att stanna och rätta till problemet.

Vi klarade det säkert, men förseningen var oacceptabel.

I samma ögonblick som patienten togs ut ur rummet vände jag mig mot Victoria.

“Hur många problem måste uppstå innan du börjar kolla allt?”

Hon stelnade till.

“Det här var inte bara mitt fel.”

“Du var ansvarig för att kontrollera rummet.”

“Leveransen borde aldrig ha utfärdats från början.”

“Och du borde ha fångat den.”

Hennes ögon blixtrade.

“Jag vet.”

“Gör du det?”

Hon såg ut att vara redo att argumentera.

Sedan, oväntat, sa hon: “Jag ska fixa det.”

Jag studerade henne.

Jag hade frågat om Victoria under de föregående veckorna.

Folk tyckte om henne.

De litade på henne.

Jag hade också lärt mig något annat.