“Du började på läkarutbildningen efter gymnasiet.”

Hon såg förvånad ut.

“Ja.”

“Och hoppade av efter ditt första år.”

Hennes uttryck slöt sig.

“Ja.”

“Du är en bra anställd, Victoria. Alla säger det. Men din formella utbildning är ofullständig, och det finns saker du behöver stärka.”

Hon korsade armarna.

“Alla andra verkar nöjda.”

“Jag är inte alla andra.”

Det höll nästan på att starta ett nytt gräl.

Istället fortsatte jag.

“Du borde gå tillbaka till skolan.”

Hennes axlar sjönk något.

“Jag kan inte.”

“Då hittar vi en annan väg.”

Jag sa till henne att jag ville att hon skulle vara borta från sjukhuset en månad för att studera sanitet, infektionsförebyggande protokoll, utrustningsförberedelse och allt annat som är relevant för hennes arbete.

“Jag ringer varannan dag och testar dig.”

Hon blinkade.

“Du menar allvar?”

“Helt och hållet.”

“Och om jag säger nej?”

“Jag dokumenterar att din förberedelse inte uppfyller den standard jag förväntar mig i mitt operationsrum.”

Hon stirrade på mig.

Sedan överraskade hon mig igen.

“Var skriver jag under?”

Jag rynkade pannan.

“Du håller med?”

“Jag har bett ledningen om mer träning i flera år.”

Jag hade förväntat mig motstånd.

Istället såg hon nästan uppspelt ut.

“Vilken institution lär ut allt detta på en månad?”

“Du får veta när vi anländer.”

Hennes ögon smalnade.

“Vi?”

“Jag kör dig på lördag.”

Lördagsmorgonen mötte Victoria mig utanför sjukhuset med en liten resväska.

Jag lastade in den i bagaget bredvid en tung väska med medicinska böcker.

När hon såg böckerna förändrades hennes ansikte.

“Du var seriös med studierna.”

“Jag är alltid allvarlig.”

“Det låter utmattande.”

Vi körde ut ur stan.

En timme senare frågade hon hur långt det var kvar.

“Tre timmar.”

“Vart exakt tar du mig?”

“Du får se.”

Hon studerade min profil.

“Alla tror att du är väldigt smart, doktor.”

“Och?”

“Jag tror det finns några saker du inte märker.”

Jag kastade en blick på henne.

“Som vad?”

Hon log.

“Vilken sjukhusassistent tycker du är bäst på att förbereda operationssalar?”

Jag har tänkt på det.

“Du förbereder min för det mesta. Jag vet inte tillräckligt om de andra.”

“Det är min poäng.”

Hon skruvade på sig i stolen.

“Jag försöker inte få mig själv att låta bättre än någon annan. Men jag är en av de starkaste assistenterna vi har.”

Jag väntade.

“Och jag gör fortfarande misstag,” sa hon. “Vet du varför?”

“Säg mig.”

“För att inte allt som händer i de där rummen kontrolleras av assistenterna.”

Hennes röst hade förändrats.

Retandet försvann.

“Har du märkt hur trångt de vanliga skydden är?”

“Ja.”

“Tror du att vi inte har tillräckligt med rum?”

“Jag antog att patientvolymen var hög.”

Hon gav ett humorlöst skratt.

“Nej. Chefen vill att de flesta patienter ska packas ihop så att flera rum kan stå tomma.”

“För vad?”

“För folk som betalar privat för att ha ett rum för sig själva.”

Jag tittade på henne.

“Vårt sjukhus har inget officiellt privat rumsprogram.”

“Jag vet.”

Motorvägen sträckte sig framför oss.

Victoria fortsatte.

Hon sa att billigare desinfektionsmedel köptes även när bättre produkter fanns tillgängliga.

Hon pratade om återkommande brist på förnödenheter.

Hon sa att mediciner och kirurgiska material ibland försvann från inventariet snabbare än personalen kunde förklara.

Hon beskrev klagomål som försvann istället för att utredas.

“Och vissa läkare kan tydligen inte göra fel,” sade hon. “Om de är favoriter begravs misstagen eftersom dåliga siffror får ledningen att se dålig ut.”

Jag körde utan att prata.

En del av det bekräftade saker jag redan hade lagt märke till.

En del av det var nytt.

Bilden var värre än jag hade förväntat mig.

“Varför har ingen rapporterat det?”

Hon tittade på mig som om svaret var självklart.

“Till vem?”

Jag sa inget.

“Chefen?”

Det räckte.

Jag hade återvänt delvis för att jag ville att pappa skulle möta det förflutna.

Nu började jag se att hans gamla vana att välja bekvämlighet framför ansvar hade följt honom in i ledarskapet.

Jag ville inte ha hans jobb.

Jag ville inte ens förstöra hans karriär.

Jag ville ha en sak.

Jag ville att han skulle sluta låtsas att hans beslut inte hade några konsekvenser.

En halvtimme senare lämnade vi motorvägen och följde en grusväg genom fälten.

Victoria stirrade genom vindrutan.

“Du tar inte med mig till en medicinsk högskola.”

“Nej.”

En liten lantlig by dök upp längre fram.

Hon vände sig långsamt mot mig.

“Vad är det här?”

“Ditt klassrum.”

Jag stannade utanför ett gammalt hus.

En äldre kvinna satt på verandan.

“Hej, Baba Manya,” ropade jag.

Kvinnan kisade mot oss.

“Är det Victoria du berättade om?”

Victoria tittade på mig.

“Du berättade om mig för henne?”

Jag ignorerade det.

“Det här är Victoria.”

Sedan vände jag mig mot henne.

“Baba Manya opererades nyligen. Hon behöver stöd medan hon återhämtar sig. Du ska hjälpa henne med ordinerade behandlingar, hjälpa till hemma och plugga.”