Masken föll till golvet med ett mjukt, nästan ohörbart ljud mot den tjocka ullmattan. Sofia stod fastfrusen, oförmögen att dra blicken från mannen framför henne. Ljuset från den gyllene lampan kastade nya skuggor över hans ansikte, och hon insåg med en chockerande klarhet vad hon just hade bevittnat. Det groteska, förvridna köttet som hade skrämt bort så många, den mardrömsliknande ytan som hade fått hennes mor att gråta av skräck vid altaret – allt hade varit en lögn. En skickligt konstruerad illusion av silikon och färg.

“Då väljer jag,” sa Sofia, och för första gången lät hon tårarna falla, inte av rädsla, utan av överväldigande lättnad och kärlek. “Jag väljer att stanna. Inte för ett kontrakt. Inte för att rädda min familj. Utan för att jag vägrar att lämna den enda man som någonsin sett mig för vem jag verkligen är.”

Adrians händer var osäkra när han höjde dem, som om han inte vågade tro att detta var verkligt. Men när Sofia lutade sitt ansikte mot hans bröst och lade sina armar om honom, slöt han dem tätt omkring henne. Han begravde ansiktet i hennes hår, och hon kände hur hans starka kropp skakade till av en känsla som varit instängd i åratal.

“Jag älskar dig inte för masken du bär för världen,” viskade hon mot hans hjärta. “Och jag stannar inte för mannen de tror att du är. Jag stannar för mannen du gömmer här inne.”

Regnet fortsatte att slå mot fönstren, men inne i det mörka, vackra rummet fanns ingen rädsla kvar. Endast sanningen, och ett nytt liv som just hade börjat.