Masken föll till golvet med ett mjukt, nästan ohörbart ljud mot den tjocka ullmattan. Sofia stod fastfrusen, oförmögen att dra blicken från mannen framför henne. Ljuset från den gyllene lampan kastade nya skuggor över hans ansikte, och hon insåg med en chockerande klarhet vad hon just hade bevittnat. Det groteska, förvridna köttet som hade skrämt bort så många, den mardrömsliknande ytan som hade fått hennes mor att gråta av skräck vid altaret – allt hade varit en lögn. En skickligt konstruerad illusion av silikon och färg.

Han öppnade ögonen, och mörkret i dem hade ersatts av en glöd som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Han ställde sig upp, och plötsligt var han väldigt nära. Hon fick böja nacken bakåt för att se honom i ögonen.

“Men om vi ska göra det här,” sa han, hans röst mörk och silkeslen, “så gör vi det på mina villkor när vi är bland folk, och på dina villkor när vi är ensamma. Ingen rör vid dig om du inte vill. Ingen bestämmer över ditt liv längre. Förstår du?”

Sofia nickade långsamt. Ett märkligt lugn hade lagt sig över henne. För första gången på många månader kände hon att hon hade kontrollen över sitt eget öde, även om hon befann sig i en främlings sovrum i en främmande herrgård.

“Sängen är stor nog för två som inte vill röra varandra,” sa Adrian och nickade mot den enorma himmelssängen. “Jag kan sova i soffan om du föredrar det.”

“Du har nyss gett mig min familjs liv tillbaka,” sa Sofia och log svagt. “Du ska inte behöva sova på soffan i ditt eget hem.”

Den natten låg de bredvid varandra i det stora mörkret. Mellan dem fanns ett avstånd på en knapp meter, men det kändes som om en osynlig tråd redan hade börjat spinnas mellan dem. Sofia låg och lyssnade på Adrians jämna andetag. Hon tänkte på monstret hon hade fruktat, och mannen hon hade funnit i stället. När hon slutligen somnade, var det med en känsla av djup och oväntad trygghet.

Morgonen efter väcktes Sofia av att tunga gardiner drogs åt sidan. Soljuset flödade in i det mörka rummet och fick de polerade träpanelerna att glöda. Hon satte sig sömndrucket upp och drog det kalla sidTäcket tätare omkring sig. Adrian var redan vaken. Han stod vid fönstret, klädd i en perfekt skräddarsydd mörkgrå kostym som fick hans axlar att se ännu bredare ut. Han höll en kopp kaffe i handen och tittade ut över ägorna.

Men det som fick Sofias andning att stanna av var hans ansikte. Han bar masken igen. Det förvridna köttet, den strama huden, den permanenta grimatsen. Det var tillbaka.

Han märkte att hon hade vaknat och vände sig om. Hans ögon var mjuka, trots det fruktansvärda ansiktet. “God morgon, min fru,” sa han, rösten formell.

“God morgon,” svarade hon tyst. Hon insåg genast varför han bar den. Tjänstefolket. Det fanns alltid ögon, alltid öron i ett hus som detta. Mateo hade utan tvekan betalat någon i staben för att rapportera tillbaka till honom. De var tvungna att spela sina roller från och med nu.

Ett par minuter senare knackade det på dörren. En äldre husa i oklanderlig uniform klev in med en vagn fylld av frukost: nybakat bröd, färskpressad juice, kaffe och exotiska frukter. Hon hade sänkt blick, undvek noggrant att titta på Adrian och verkade rysa till lite när hon närmade sig sängen.

Sofia lade märke till det. En oväntad beskyddarinstinkt vaknade inom henne. Hon tittade på husan och sa med en klar, hög röst: “Tack. Men min make och jag föredrar att äta frukost i fred. Vänligen se till att vi inte blir störda under de närmaste två timmarna.“

Husan stelnade till, förvånad över den unga brudens självsäkerhet. Hon hade förväntat sig en gråtande flicka, en rädd och nedbruten varelse efter bröllopsnatten. Istället möttes hon av en kvinna med stolt hållning och iskalla ögon. “Ja, madame. Naturligtvis,” mumlade husan och backade snabbt ut ur rummet, stängde dörren försiktigt bakom sig.

När dörren var stängd mötte Sofia Adrians blick. Han höjde ena ögonbrynet över den falska, brännskadade huden. Ett djupt, uppriktigt skratt bröt plötsligt fram från honom. Det var ett ljud hon aldrig hade förväntat sig att få höra. Det var mörkt, rikt och fyllde hela rummet.

“Hon kommer att rapportera till Mateo innan kaffet ens har kallnat,” sa Adrian med ett roat leende. “Att ‘det lilla offret’ verkar ha funnit sig väl tillrätta i monstrets näste.”

Sofia log tillbaka, klev ur sängen iklädd en lång vit silkesmorgonrock och gick fram till frukostvagnen. “Låt honom undra,” sa hon och hällde upp en kopp kaffe till sig själv. “Låt honom börja svettas. Hur mycket tid har vi innan vi ska möta världen?”

“Vi har en presskonferens i eftermiddag,” svarade Adrian, och allvar lade sig över hans röst igen. “Vi måste tillkännage vår förening offentligt, och jag måste meddela en ‘omstrukturering’ av dina familjeföretag. Det är där vi börjar snara åt nätet runt Mateo. Men,” tillade han och tog ett steg närmare, “för att det ska se trovärdigt ut, måste du låtsas att du är förälskad i mig. Även med detta ansikte.” Han pekade på masken.