Masken föll till golvet med ett mjukt, nästan ohörbart ljud mot den tjocka ullmattan. Sofia stod fastfrusen, oförmögen att dra blicken från mannen framför henne. Ljuset från den gyllene lampan kastade nya skuggor över hans ansikte, och hon insåg med en chockerande klarhet vad hon just hade bevittnat. Det groteska, förvridna köttet som hade skrämt bort så många, den mardrömsliknande ytan som hade fått hennes mor att gråta av skräck vid altaret – allt hade varit en lögn. En skickligt konstruerad illusion av silikon och färg.

Adrian skakade på huvudet, och för första gången såg hon ett svagt leende snudda vid hans läppar. Det förändrade hela hans ansikte, gjorde det mjukare, mänskligare. “Du är ingen fånge, Sofia. Kontraktet du skrev under… det är ogiltigt. Jag såg till att det formulerades med medvetna juridiska kryphål. Din familjs skulder är betalda. Din fars operation är finansierad av en anonym donator, det ordnades igår morse. Du är fri att gå ut genom den där dörren precis nu. Jag har en bil som väntar på att köra dig vart du vill. Jag ordnar en lägenhet, ett nytt liv. Mateo kommer att arresteras i morgon bitti för förskingring och bedrägeri.”

Sofia stod alldeles stilla. Fri. Ordet ekade i hennes sinne, men det kändes overkligt. Hon tittade på dörren. Hon kunde bara gå. Hennes familj var säker. Hennes bror kunde fortsätta skolan. Hon behövde inte dela säng med en främling. Hon behövde inte offra sig.

Men när hon tittade tillbaka på Adrian, såg hon hur han omedvetet drog handen över sina läkta ärr. Han hade gett henne allt, utan att begära något i gengäld. Han hade tagit på sig rollen som ett odjur för att avslöja det sanna monstret i hennes liv. Och nu satt han här, ensam i detta enorma, vackra rum, och väntade på att hon skulle lämna honom, precis som alla andra alltid hade gjort.

Hon mindes sorgen i hans ögon. Hon förstod den nu. Det var inte sorgen över ett förstört ansikte. Det var sorgen över en värld som var så ytlig och grym att han var tvungen att gömma sig från den.

Sofia lade mappen på sängen. Sedan böjde hon sig ner och sparkade långsamt av sig sina höga, vita sidenskor. De föll mot mattan med två mjuka dunsar.

Adrian tittade upp, hans ögon vidgades något i förvåning. “Vad gör du, Sofia? Bilen väntar.”

“Jag vet,” sa hon och tog ett steg närmare honom. Hennes händer skakade inte längre när hon sträckte sig upp och började plocka ut de otaliga hårnålarna som höll hennes tunga slöja på plats. Slöjan föll till golvet och lade sig som ett vitt skum över mattan. “Men min farbror förödmjukade mig. Han ljög för min mor. Han stal från min far. Att han hamnar i fängelse är inte tillräckligt.”

Hon stannade bara en meter från honom. Doften av sandelträ och en svag hint av citrus kom från honom, ren och maskulin.

“Vad föreslår du?” frågade Adrian, hans röst var låg och plötsligt spänd av en känsla hon inte kunde tyda.

“Du sa att han klev rakt in i din fälla,” sa Sofia, hennes ögon mötte hans utan att vika undan. “Om jag lämnar dig nu, om det kommer ut att äktenskapet var en bluff från början, kan hans advokater hävda att du provocerade fram detta för att krossa honom. Han har vänner, Adrian. Han har kontakter. Han kan manipulera sanningen, vända det mot dig.”

Adrian betraktade henne med en ny, intensiv blick. “Du är smartare än vad Mateo gav dig kred för.”

“Han såg bara en bricka i sitt spel,” svarade hon mjukt. “Men om vi spelar spelet… Om vi är gifta på riktigt. Om världen ser oss som ett enat par. Om jag står vid din sida när du krossar hans imperium bit för bit, då kommer ingen att kunna rädda honom. Han kommer att veta att det var jag som hjälpte till att fälla honom. Jag vill ha den hämnden, Adrian. Jag vill vara där när han inser att han förlorat.”

Ett tyst ögonblick passerade mellan dem. Klockan på väggen tickade mjukt, fönstren vibrerade svagt i nattvinden, men i rummet fanns bara de två.

“Du vet inte vad du ber om,” sa Adrian slutligen, och det lät som en varning. “Min värld är inte vacker, Sofia. De människor jag hanterar är farliga. Om du stannar… måste vi övertyga alla. Inte bara Mateo, utan pressen, mina fiender, styrelsen. De kommer att analysera varje rörelse vi gör. Varje blick.”

“Då får vi se till att ge dem en bra föreställning,” svarade hon enkelt.

Utan att tänka sträckte hon ut sin hand. Hennes fingrar darrade lätt när hon rörde vid hans kind, precis bredvid de silvervita ärren. Hans hud var varm, otroligt levande. Hon kände hur han spände sig vid hennes beröring, hur han höll andan som om han förväntade sig att hon skulle dra sig undan i avsmak. Det gjorde hon inte. Hon lät fingrarna vila där, en tyst bekräftelse på hennes val.

Han slöt ögonen igen, och när han andades ut var det ett ljud av ren kapitulation. Långsamt lyfte han sin egen hand och lade den över hennes. Hans handflata var stor och sträv, men hans beröring var försiktig, nästan vördnadsfull.

“Okej,” viskade han mot hennes hand. “Okej, Sofia. Om detta är vad du vill.”

“Det är vad jag vill.”