Vi har honom på värmekameran, svarade David i snäckan. En ensam man. Klädd i svart. Han håller på att bryta upp låset till källardörren på utsidan.
Silas var smart. Istället för att gå in i huvuddelen av huset, siktade han direkt på källarens groventré. Det fanns ett svagt, metalliskt knakande, och sedan det omisskännliga ljudet av en dörr som gled upp.
Han är inne, viskade Lucas. Rösten darrade lite, men han höll sig samlad. Kamera fyra. Han är i källarhallen.
Michael tittade ner i mörkret. Han kunde höra mjuka, nästan ljudlösa fotsteg på betonggolvet nedanför. Sedan tändes ljuskäglan från en liten ficklampa. Strålen dansade över väggarna, över varmvattenberedaren och stannade slutligen vid den gamla oljepannan.
Mannen, Silas, var klädd i en svart, dyr rock. Han rörde sig med en säkerhet som visade att han var van vid att vara där han inte hörde hemma. Han tog fram ett kofotsliknande verktyg ur sin väska och började knacka lätt på träpanelen bakom pannan.
Han har hittat rätt ställe, sa Lucas. Han börjar bryta upp panelen.
“Låt honom,” sa David i kanalen. “Vi vill att han har godset i händerna innan vi tar honom.”
Ljudet av knakande trä ekar i den tysta källaren. Silas andades tungt. Med ett sista ryck lossnade panelen och föll till golvet med en dov duns. Silas lyste in i hålrummet och en låg vissling slapp ur hans läppar. Han drog fram en grå metallbox, tung och gedigen. Han ställde den på golvet, tog fram ett dyrkset och började arbeta på låset. Det tog honom mindre än en minut innan det klickade till.
Han öppnade locket. Även från sin position högst upp i trappan kunde Michael se hur ljuset reflekterades i de tjocka buntarna av hundradollarssedlar, och i mitten, en liten svart USB-disk.
“Bingo,” muttrade Silas för sig själv.
“Nu,” viskade Michael.
FBI, vi rör oss, lät Davids röst.
Silas stängde boxen och reste sig upp, men just som han skulle vända sig mot dörren, fällde Michael en strömbrytare högst upp i trappan. Plötsligt badade hela källaren i bländande vitt ljus från lysrören i taket.
Silas frös till, kisande mot ljuset. Han drog omedelbart en pistol med ljuddämpare från sin jacka och siktade upp mot trappan.
“Jag skulle inte göra det där om jag var du,” sa Michael med en röst som ekade av kyla och auktoritet. Han klev fram så han syntes i toppen av trappan, med basebollträet vilande över axeln.
“Vem fan är du?” väste Silas. “Bonde. Backa undan, så överlever du natten.”
“Du står i mitt hus,” svarade Michael lugnt. “Med stulna pengar som tillhör offer dina vänner har mördat. Och du tror att du är den som sätter reglerna?”
Silas höjde pistolen, ett kallt, dödt leende på läpparna. “Jag behöver inte sätta reglerna. Jag har kulorna.”
Men innan han ens hann spänna hanen, splittrades glaset i källarfönstret bredvid honom. En stungranat landade på betonggolvet.
“Blunda!” skrek Michael.
BANG!
En explosion av ljus och ljud fyllde källaren. Silas skrek av smärta, släppte pistolen och höll händerna för ögonen när han föll på knä, desorienterad och temporärt döv.
Sekunder senare slogs källardörren upp från utsidan. Tungt beväpnade FBI-agenter strömmade in, stötte upp Silas mot väggen och sparkade bort vapnet. Handklovar smällde igen med ett metalliskt klick.
David kom nerför källartrappan från huvudvåningen, passerade Michael och tittade ner på den sammanföllande figuren på golvet.
“Silas Thorne,” sa David med ett belåtet flin. “Du har varit jävligt svår att hitta. Tack för att du tog dig tid att komma hit och ge oss bevisen.” David plockade upp metallboxen. “Det här kommer att skicka många av dina vänner till fängelset under väldigt, väldigt lång tid.”
Silas tittade upp, ögonen rödsprängda och fyllda av hat, men han sa ingenting när agenterna drog ut honom genom dörren.
Michael andades ut, en lång, skakig suck. Han lutade basebollträet mot väggen och gick uppför trappan igen. När han kom upp till hallen, hörde han fotsteg i trappan uppifrån.
Lucas kom springande. Pojken stannade till, granskade sin far från topp till tå för att se till att han var oskadd, och kastade sig sedan i hans armar. Michael kramade honom hårt, begravde ansiktet i sonens axel.
“Vi klarade det,” viskade Lucas, hans röst darrade av adrenalin och lättnad. “Han är borta. De är alla borta.”
“Ja,” sa Michael och blundade. “Det är över nu. Verkligen över.”
Efterföljande veckor var fyllda av rubriker. Nätverket av bedrägerier och mord som FBI kallade för “Änke-syndikatet” sprängdes fullständigt, mycket tack vare den krypterade disken som Evelyn hade gömt. Namnen på läkare som skrivit ut falska dödsattester, advokater som förfalskat testamenten och banktjänstemän som blundat, drogs alla fram i ljuset.
