“För att de finns i ditt hus, Michael,” sa hon och hennes ögon vidgades. “I huset! Hon murade in en kassaskåpsbox bakom panelen i källaren, bakom pannan. Silas vet att det finns ett register. Han vet att mamma inte hann ta med sig det. Och han är desperat, Michael. Hans fiender är ute efter honom för att nätverket föll, och han behöver de pengarna och listorna för att köpa sig fri. Han kommer att komma till huset.”
Michael stirrade på henne. “Och du berättar detta för mig nu? Varför sa du det inte till FBI?”
“För att de skulle ta pengarna!” fräste hon, hennes sanna natur blixtrade till för ett ögonblick. “Michael, lyssna på mig. Ta pengarna. Ta hårddisken. Ge mig hälften för att betala en toppadvokat, så lovar jag att aldrig mer kontakta dig. Silas kommer att döda er båda om han hittar er där.”
Michael kände bara ett djupt, bottenlöst förakt. Hon var fortfarande inställd på att köpslå, fortfarande övertygad om att alla var lika korrupta som hon.
“Låt mig klargöra en sak för dig, Candice,” sa Michael och lutade sig fram så att hans ansikte var bara millimeter från glaset. “Du är ingenting för mig. Du är ett spöke. Om Silas kommer till mitt hus, kommer han att möta mig. Och sedan kommer jag att överlämna varenda sedel och den där hårddisken till FBI, så att de kan se till att du och din mor ruttnar bakom galler.”
Han lade på luren innan hon hann svara, reste sig upp och gick utan att se tillbaka, ignorera hur hon desperat slog händerna mot plexiglaset.
När han satt i bilen utanför fängelset, ringde han David.
“David. Candice har precis bekräftat att Silas förmodligen är på väg till mitt hus. Det finns ett gömt kassaskåp i källaren.”
“Jag skickar en enhet direkt,” sa David omedelbart, allvaret tungt i rösten.
“Nej, vänta,” sa Michael. Han tittade på klockan. Det var tidig eftermiddag. Lucas var i skolan. “Om ni svärmar runt huset nu, kommer Silas att se det. Han kommer att försvinna under jorden, och han kommer alltid att vara ett hot. Låt honom komma. Vi måste fånga honom på bar gärning.”
“Mike, du är inte polis. Mannen är farlig. Han har kopplingar till karteller.”
“Och jag är en far som försvarar sin son,” svarade Michael. “Dessutom, hela mitt hus är redan ett övervakningsnätverk. Jag kommer att ha ögon på honom innan han ens sätter sin fot på gräsmattan. Ligg lågt, placera civilbilar i grannskapet. När han väl är inne och har boxen, då slår ni till.”
David suckade djupt. “Okej. Men Lucas får inte vara där. Jag vägrar utsätta pojken för fara.”
“Lucas kommer att vara i säkerhet,” lovade Michael.
När Michael hämtade Lucas från skolan, berättade han exakt vad som pågick. Han behandlade aldrig sin son som ett barn längre; det de hade gått igenom hade gjort dem till ett team.
“Vi åker till ett hotell för natten,” sa Michael. “Låter polisen sköta detta.”
Men Lucas skakade på huvudet. Hans käke var spänd, och det fanns en ny, hård beslutsamhet i hans ögon. “Nej, pappa. Det är vårt hus. De tog det ifrån mig en gång. De ska inte få jaga bort oss igen.”
“Lucas, det handlar inte om stolthet. Det är farligt.”
“Vi gömde oss inte sist. Vi gillrade en fälla,” påminde Lucas honom. “Vi kan göra det igen. Låt mig stanna i övervakningsrummet på vinden. Jag kan styra kamerorna. Jag kan berätta för dig och FBI exakt var han är. Jag vill hjälpa till att sätta dit den sista av dem.”
Michael såg in i sin sons ögon och såg inte det skrämda barnet som hade tvättat kläder i isvatten, utan en ung man som krävde att få ta tillbaka kontrollen över sitt liv.
“Okej,” sa Michael slutligen. “Men du låser vindsluckan, och du rör dig inte en millimeter, vad du än hör. Överens?”
“Överens.”
Kvällen lade sig tung och kall över förorten. Huset var mörkt, förutom en ensam lampa i vardagsrummet för att ge sken av normalitet. Utanför, gömda i mörkret på gatan, satt David och tre FBI-agenter i en omärkt skåpbil.
Inne i huset befann sig Lucas på vinden. Vindan hade inretts till ett fullvärdigt kontrollrum med flera skärmar som strömmade live-feed från de dolda kamerorna. Han hade ett headset på sig, uppkopplat direkt till Michaels öronsnäcka och till Davids radio.
Michael väntade i mörkret högst upp i källartrappan. Han hade en tung ficklampa i stål i ena handen och sin gamla basebollträ i hickory, en kvarleva från ungdomen, lutad mot väggen bredvid sig. Han bar mörka kläder och andades långsamt och metodiskt.
Klockan passerade midnatt. Sedan ett.
Pappa, kom Lucas röst tyst i öronsnäckan. Någon rör sig vid baksidan av huset. Vid altandörren.
“Uppfattat,” viskade Michael. “David, ser ni honom?”
