“Hon kommer aldrig att se dagsljus igen, Mike,” försäkrade David. “Ingen av dem kommer det. Även pojken, Brandon. Han har misshandlat Lucas, ja, men vi hittade också bevis för att han hjälpt till att göra sig av med bevis i tidigare fall. Han döms som vuxen.”
“Bra,” sa Michael kort. “Vad händer nu?”
“Nu börjar byråkratin. Rättegångar, vittnesmål. Men vi har dem, Mike tack vare dig och Lucas. Ni var de första som slog tillbaka.” David tvekade ett ögonblick. “Men det finns en sak till. Evelyn vägrar prata. Hon bara sitter där och ler. Och Candice nämnde i förhöret att Evelyn hade en… ‘städare’. Någon som inte är familj. En man som tvättade pengarna och skapade de falska identiteterna. Han kallas för Silas. Vi vet inte vem han är, och han är fortfarande där ute.”
Michael rynkade pannan. “Borde vi vara oroliga?”
“Vi har patruller i området,” sa David lugnande. “Men Silas är en ekonomisk brottsling, en skugga. Han är förmodligen halvvägs till Mexiko nu när hans kassakor är arresterade. Jag vill bara att du ska vara medveten. Håll dörrarna låsta.”
Veckorna som följde förvandlades till en märklig, ny rutin. Huset doftade nu av citron och såpa, rent från det förflutna. Den nya tvättmaskinen brummade milt i tvättstugan, och Lucas använde den med en nästan religiös vördnad.
Michael hade sagt upp sig från långtradarföretaget. Han hade köpt en begagnad bärgningsbil och startat en lokal firma. Det betalade mindre, men det innebar att han var hemma varje kväll klockan fem. Han lagade middag, hjälpte Lucas med läxorna och de tillbringade kvällarna med att spela schack eller renovera en gammal Mustang i garaget.
Lucas genomgick den största förvandlingen. De mörka ringarna under ögonen försvann. Han började äta ordentligt och växte flera centimeter på bara några månader. Michael hade ordnat med en terapeut, en specialiserad psykolog, som Lucas träffade två gånger i veckan. Sakta, plågsamt sakta, började pojken bygga upp sin självkänsla igen. Blåmärkena på armarna bleknade och försvann, men ärren på insidan tog längre tid. Ibland vaknade Lucas mitt i natten, kallsvettig och övertygad om att Brandon stod i dörröppningen, men Michael var alltid där på sekunder, med en lugnande hand och en mjuk röst.
En krispig tisdagsmorgon i slutet av november, när frosten låg vit över gräsmattorna, ringde Michaels telefon. Det var från häktet.
“Herr Carter? Vi har en intern här, Candice Carter, som begär att få tala med dig. Hon hävdar att det är akut och att det rör din son.”
Michael kände hur pulsen övade, men han höll rösten jämn. “Jag har ingenting att säga till henne.”
“Hon säger att det handlar om Silas,” tillade rösten.
Det fick Michael att stanna upp. Han såg på Lucas, som satt vid köksbordet och åt flingor. Silas. Den lösa tråden.
“Jag kommer ner,” sa Michael.
Besöksrummet i det federala häktet var kallt och opersonligt, doftande av starkt rengöringsmedel och desperation. Michael satt vid ett bord i rostfritt stål, skild från resten av rummet av en plexiglasskiva. När Candice leddes in i sin orangea fångdräkt, slogs han av hur mycket hon hade förändrats på bara några veckor. Hennes perfekt färgade hår var nu en tråkig, utväxt råttfärg. Hennes hud var glåmig och hennes ögon, som en gång gnistrat av falsk charm, var nu uppspärrade och desperata.
Hon satte sig ner på andra sidan glaset och lyfte telefonluren. Michael gjorde detsamma.
“Michael,” andades hon, och försökte forma ett leende som snabbt dog. “Tack för att du kom.”
“Prata,” sa han iskallt. “Du nämnde min son. Vad vet du?”
Candice lutade sig närmare glaset. “Jag är rädd, Michael. De vill ge mig livstid. Mamma vägrar ta på sig skulden, och Samantha vittnar mot mig. Jag behöver din hjälp. Om du berättar för åklagaren att jag var en bra fru fram tills…”
“Stopp,” avbröt Michael. “Om du ringde hit mig för att spela offer, så lägger jag på nu.”
“Nej! Vänta!” Hon sänkte rösten. “Det handlar om Silas. Silas Thorne. Det är han som hanterade alla pengar. Men när ni fick oss arresterade… poliserna frös alla konton vi hade kännedom om. Men inte allt.”
“Vad menar du?”
“Mamma litade inte på banker till hundra procent. Och hon litade definitivt inte på Silas,” viskade Candice, och kastade nervösa blickar över axeln mot vakterna. “Hon förvarade kontanter. En stor summa. För oförutsedda händelser. Och en krypterad hårddisk som innehåller bevis mot Silas, alla hans kontonummer i Caymanöarna, allt.”
“Varför berättar du det här för mig?”
