Hennes ögon, utan rädsla och undergivenhet, såg med självförtroende.
Hon förstörde inte företaget.
Varför såga av grenen man sitter på?
Tamara Petrovna, med den gamla tidens visdom, hjälpte till att anställa en lysande krishanteringschef.
Affärerna gick, utdelningarna flödade.
Och Anna mindes äntligen vad hon själv ville.
Hon öppnade en liten inredningsstudio, hennes dröm från universitetstiden, innan hon offrade sitt liv för sin makes framgång.
Porttelefonen ringde.
Anna tryckte på videoknappen.
På skärmen visade sig Igor.
Han såg illa däran ut.
Hans skrynkliga kappa, tredagarsstubb och slocknade blick.
Han stod i det fina regnet och såg mot kameran med en bön i ögonen.
— Anna… Anna, snälla, svara.
Anna suckade och tog emot samtalet.
— Jag lyssnar, Igor.
— Anna, förlåt mig! hans röst darrade, utan ett spår av den gamla arrogansen.
— Jag var en idiot.
Jag tappade bort mig själv.
Det är bara en medelålderskris, den där flickan… hon betydde ingenting för mig!
Jag har förstått allt.
Jag älskar dig, Anna.
Kan vi inte börja om från början?
Jag ska ställa allt till rätta.
Vi är en familj… tio år…
Anna lyssnade på honom och lyssnade till sig själv.
Hon hade väntat sig att känna ondska eller smärta.
Men inuti var det stilla, som efter en storm.
Hon såg på den här mannen och förstod inte hur hon hade kunnat älska honom så länge.
Han verkade liten och ynklig för henne.
— Igor, sade hon med lugn och klar röst.
— Kärlek dör inte på en dag, den nöts bort som billigt guld.
Din har nötts bort helt.
Jag har ingen anledning att förlåta dig, för jag är inte längre arg.
Du är bara en främling för mig.
— Men företaget?
Våra pengar?
Min del! paniken hördes i hans röst.
— Dina utdelningar från dina 49 % kommer att sättas in på ditt konto varje kvartal.
Det räcker för att leva.
Vill du ha mer?
Bygg ditt nästa imperium.
Men den här gången, ensam.
— Anna, gör inte så här!
Du är inte sådan!
Du är god, förlåtande!
Han var nära att gråta.
— Jag var det.
Men jag har vuxit, Igor, sade Anna och log för första gången uppriktigt på länge.
— Farväl.
Hon avslutade samtalet, vände sig om och gick in i köket.
Där stod Tamara Petrovna redan och skar upp en rykande äppelpaj.
Doften av kanel och värme fyllde lägenheten och drev bort de sista skuggorna av det förflutna.
— Ringde han? frågade hennes mamma utan att lyfta blicken.
— Ja, nickade Anna medan hon hällde upp te.
— Och?
Anna satte sig ner, tog en bit varm paj och såg ut genom det enorma panoramafönstret, där livet i den väldiga staden sjöd.
Hennes stad.
Hennes liv.
— Ingenting, mamma.
Cirkusen har åkt vidare.
Tamara Petrovna skrattade kort och triumferande.
Anna skrattade med henne.
I det skrattet fanns så mycket frihet och framtid som det inte hade funnits under de senaste tio åren.
