Mannen kastade ut sin fru genom dörren tillsammans med alla hennes saker, men hennes mamma gjorde inget annat än att skratta henne rakt i ansiktet som svar.

Hennes skratt ekade mot marmarväggarna i den lyxiga hallen.

Ana slutade gråta och såg chockat på sin mamma.

Igor hade bleknat, hans nöjda leende gled bort och hans ansiktsuttryck övergick till förvirring och sedan irritation.

— Vad är det som är så roligt här? väste han medan han kände hur öronen blev röda.

— Jag förstör er dotters liv och ni skrattar?!

Tamara Petrovna drog ett djupt andetag och torkade bort tårarna med en näsduk.

— Åh, Igor… suckade hon medan hon försökte lugna sig.

— Förlåt mig, för Guds skull.

Det är bara det att… du är så uppblåst.

”Jag har byggt ett imperium”, ”jag har vuxit”, ”jag har ordnat allt”… Åh, jag kan inte!

Hon skrattade kort igen och blev sedan allvarlig.

Hennes blick blev kall och skarp som en skalpell.

— Kom, lilla Anja, sade hon bestämt och tog en av väskorna.

— Vi har inget mer att göra här.

Luften är förgiftad.

— Mamma, vart går vi? viskade Ana.

— Hem, min flicka.

Hem.

Och du, Igor… hon vände sig mot sin svärson, som stod där med öppen mun.

— Njut av ditt ”imperium”.

Så länge du kan.

Och pajen?

Den lämnar jag inte till dig, du förtjänar den inte.

Hon tog sin dotter under armen och drog henne mot hissen.

Dörrarna stängdes och lämnade Igor ensam med tystnaden i trapphuset och en vag, klibbig känsla av oro som började gro djupt under bröstbenet.

I Tamara Petrovnas lägenhet luktade det mynta och gamla böcker.

Det var en plats av absolut trygghet, där tiden flöt efter sina egna lagar, varma och stilla.

Anna satt i köket och höll en kopp med hett te med båda händerna.

Hennes kropp skakade lätt.

Insikten om att hennes liv, byggt tegel för tegel under tio år, hade rasat samman på en enda kväll, tryckte tungt över hennes bröst som en massiv betongplatta.

— Mamma, hur kunde du skratta? frågade hon till slut och lyfte sina röda ögon.

— Han kastade ut mig.

Han tog dit någon annan.

Det gör ont, mamma.

Det gör så ont att jag knappt kan andas.

Tamara Petrovna satte sig mitt emot henne, täckte hennes handflator med sina varma, torra händer och suckade djupt.

— Det gör ont, min älskade.

Jag vet.

Och du måste gråta, det är sunt.

Men jag skrattade inte åt dig.

Jag skrattade åt den där narcissistiska påfågelns fenomenala, ogenomträngliga dumhet.

— Och vad har dumhet med saken att göra?

Han är rik, framgångsrik… Han har ett logistikföretag, lastbilar, lager…

— Han? Tamara Petrovna höjde ett ögonbryn.

— Anna, minns du för sju år sedan när Igor nästan gick i konkurs?

När han investerade i det där tvivelaktiga partiet utrustning och förlorade allt?

Anna nickade.

Hur skulle hon kunna glömma det?

Då sov Igor inte på flera veckor, drack, skrek åt henne och hotade att kasta sig…

Tills plötsligt ”skyddsängeln” dök upp, en investeringsfond vid namn ”Avangard”, som genom sin representant farbror Boris, en gammal bekant till Igor från universitetet, pumpade in enorma summor i verksamheten, räddade företaget och gav det en skjuts mot tillväxt.

— Självklart minns jag.

Investeraren räddade honom.

Farbror Boris.

Tamara Petrovna tog en klunk te, såg på sin dotter och sade långsamt:

— Farbror Boris är en inhyrd skådespelare, Anna.

Närmare bestämt en duktig advokat som jag betalade väl för tystnad och representation.

Anna stelnade till.

Koppen i hennes händer skakade.

— Va?..

— När din ”imperiebyggare” lät allting rasa samman såg jag hur du led, hennes mammas röst blev hård.

— Du var beredd att sälja en njure för att rädda honom.

Det kunde jag inte tillåta.

Då sålde jag vår villa på Rublyovka, morfars villa.

Ja, ja, bli inte förvånad, jag sade till dig att jag hade hyrt ut den på lång tid, men i själva verket sålde jag den.

Summan var betydande, plus mina besparingar.

Jag räddade hans företag.

Men jag är inte dum.

Tamara Petrovna reste sig, gick till en gammal byrå och tog fram en tjock mapp.

Hon lade den framför Anna.

— Jag investerade pengarna genom en skuggfond.

Och villkoret för investeringen var att femtioett procent av aktierna i företaget skulle överföras till den fonden.

Igor var så skrämd av skulderna och banditernas hot att han skrev under handlingarna utan att ens titta.

Han trodde att han gav bort en andel till ett anonymt bolag som inte skulle blanda sig i ledningen så länge utdelningarna fortsatte att rulla in.

Anna bläddrade igenom dokumenten med fasa och växande oförståelse: utdrag, kontrakt, stämplar.

— Mamma… menar du att det är du som äger Igors företag?

Tamara Petrovna log svagt.

— Nej, min kära.

Det är du som äger det.

Fonden ”Avangard” tillhör dig till hundra procent.

Jag registrerade den i ditt flicknamn, med en fullmakt för förvaltningen till mig, så att Igor inte skulle få veta någonting.