Jag ville att du alltid skulle ha ett skyddsnät.
Om din älskade en dag skulle bestämma sig för att han hade blivit för stor för kvinnan som torkade honom om näsan.
En skärande tystnad sänkte sig över köket.
Anna stirrade på dokumenten, orden hoppade framför hennes ögon.
Kontrollerande aktiepost i ”Intex-Logistic”.
51 %.
— Men det är inte allt, tillade Tamara Petrovna milt.
— Lägenheten som han kastade ut dig från i dag… Han sade att den står på företaget, eller hur?
Anna nickade långsamt.
— Ja, i företagets bokföring… för att undvika lyxskatter.
— Precis.
Den här lägenheten är företagsegendom.
Och det betyder att den tillhör majoritetsägaren.
Det vill säga dig.
Igor är bara en anställd verkställande direktör som företaget har gett bostad.
Anna gömde ansiktet i händerna.
Chock.
I tio år hade hon levt och känt sig som en skugga bredvid en stor affärsman.
I tio år hade hon sparat åt honom, förlåtit hans råhet, hans eviga replik: ”Jag är upptagen, jag tjänar pengar.”
Och det visade sig att han hade sovit i hennes lägenhet, ätit på företagets bekostnad och betett sig som en gud på hennes mark.
— Och vad händer nu? viskade Anna.
— Nu, sade Tamara Petrovna och strök henne lätt över huvudet, går du och lägger dig.
Och i morgon bitti ringer vi Boris.
Det verkar som om generaldirektören för ”Intex-Logistic” har förlorat aktieägarnas förtroende.
Och dessutom brutit mot företagsetiken genom att ta in en främmande kvinna i tjänstebostaden.
Igor rynkade pannan.
— Jag förstår inte skämtet.
Har det något med betalningar att göra?
Vi ligger före planen det här kvartalet.
— Det handlar inte om några planer, svarade Boris torrt när han satte sig mitt emot honom.
— Jag har en order från majoritetsägaren.
I morse hölls en extra bolagsstämma.
— Utan mig?!
Jag är verkställande direktör och äger 49 % av aktierna!
— Lagen tillåter att en stämma sammankallas på initiativ av innehavaren av kontrollposten, om det finns skäl att tro att den tillsatte direktörens handlingar skadar företaget, sade Boris med kylig precision.
— Aktieägaren har beslutat att säga upp ditt anställningsavtal.
Du är avskedad, Igor.
Igor skrattade kort, nervöst.
— Är du galen?
Det är jag som har skapat det här företaget!
Jag är dess ansikte och hjärna!
Vem är den här aktieägaren som ska kunna avskeda mig?!
Jag ringer mina advokater nu genast!
Jag ska köpa ut er andel!
— Det kommer du inte att lyckas med.
För det första har du inga pengar, alla dina tillgångar är investerade i dessa 49 %, som nu inte är värda någonting utan rätt att styra.
För det andra säljer aktieägaren inte sin andel.
— Vem är det?! vrålade Igor och slog näven i bordet.
— Vem är den där jäveln som vill ta mitt företag ifrån mig?!
Boris tog lugnt fram ett dokument ur mappen, stämmobeslutet, och sköt det mot Igor.
Igor sänkte blicken.
Längst ner, under den formella texten om avsättningen av verkställande direktören och överlämnandet av alla angelägenheter inom 24 timmar, stod en ren, smärtsamt bekant namnteckning.
Bredvid stod förklaringen: Ägare till 100 % av aktierna i fonden ”Avangard” — A.V. Sokolova, född.
Bokstäverna verkade dansa framför Igors ögon.
Han blinkade flera gånger.
Anna.
Hans Anna.
Den grå lilla musen.
Kokerskan.
— Det är ett misstag, viskade han och kände hur läpparna domnade bort.
— Det är bedrägeri.
Hon kunde inte… Hon hade inga pengar!
— Ni underskattade moderskärlekens styrka och kvinnlig framsynthet, sade Boris kallt.
— Och en sak till, Igor.
Lägenheten på Kutuzovskij.
Det är en tjänstebostad.
Den verkliga ägaren har bett mig meddela att du har exakt tre timmar på dig att packa dina saker.
Nycklarna och passerkortet lämnar du till vakten där nere.
Igor sjönk tillbaka i stolen.
Luften i kontoret hade plötsligt blivit tät och tung, som gelé.
Han mindes gårdagskvällen.
Resväskorna som ställts fram.
Hans arroganta ton.
Och Tamara Petrovnas skratt.
Först nu förstod han varför hon skrattade.
Hon såg framför sig en naken kung, som stolt drevs ut ur palatset av den verkliga härskarinnan.
— Och vad ska jag göra nu? väste han med en röst fylld av självömkan.
Av gårdagens rovdjur fanns ingenting kvar.
— Du kan ta din läderväska, sade Boris och reste sig.
— Vakten har informerats.
Ditt kort spärras om tio minuter.
Tre veckor gick.
Hösten hade tagit full makt och färgade Moskvas parker i guld och glödande rött.
Anna stod framför spegeln i den rymliga walk-in-closeten i sin lägenhet på Kutuzovskij.
Samma lägenhet som hon hade återvänt till dagen efter Igors avsked.
Det luktade dyr kvinnoparfym, Milena hade försvunnit i ljusets hastighet när hon fick veta att ”livets herre” var en arbetslös minoritetsägare med frysta konton och utan någonstans att bo.
Anna bar en perfekt vinröd byxdress.
Håret, som hon tidigare brukade sätta upp i en blygsam knut, föll nu i glänsande vågor över hennes axlar.
