Tre år flög förbi som en blinkning, och tog med sig vinterns iskalla vindar för att ge plats åt den sprudlande vårens varma solstrålar. Kristina hade nu fyllt sexton år, och var inte längre den naiva, sårbara och lättlurade trettonåringen som trodde på tomma löften. Nastyas lilla lägenhet var nu alltid fylld av skratt, doften av kanelbullar och oändliga samtal som varade långt in på natten. Mor och dotter hade återbyggt sin värld från spillrorna, starkare och mer strålande än någonsin.
Nastya hade också förändrats. Smärtan av sveket från det kraschade äktenskapet och chocken från den lögnaktiga mannen vid namn Igor hade sjunkit djupt in i det förflutna och förvandlats till dyra läxor som hjälpt henne att bli starkare, mer uthållig och att uppskatta sitt eget värde mer. Hon klättrade i karriären och blev avdelningschef på ett inredningsföretag. Självförtroendet lyste från hennes ögon, hennes leende och sättet hon gick på gatan. Hon stängde inte längre dörren till sitt hjärta, men hon hade inte heller bråttom att hitta någon att luta sig mot. Tills hon träffade Johan.
Johan var inte som Aleksej, och bar inte heller på en falsk glamour som Igor. Han var litteraturlärare på Kristinas gymnasium, en änkeman med varma ögon, ett milt leende och ett fantastiskt lugn. De träffades av en slump på ett föräldramöte, och samtalen om litteratur, konst och hur man uppfostrar tonårsbarn förde dem närmare varandra. Johan klev in i Nastya och Kristinas liv långsamt, respekterade deras gränser, krävde ingenting, och förde bara tyst med sig frid. Han hjälpte Kristina att rätta komplexa litteraturuppsatser, lagade middag med Nastya på helgerna, och viktigast av allt, han såg på Nastya med ögonen hos en man som verkligen förstod och uppskattade kvinnan framför honom.
Men livet låter sällan människor vara ifred alltför länge. Det förflutnas mörka skugga knackade återigen på dörren en grå novemberseftermiddag, när de sista lönnlöven föll på den fuktiga gatan.
Dörrklockan ringde intensivt. Nastya, som höll på att arrangera en vas med hortensior, torkade hastigt händerna på förklädet och gick för att öppna dörren. Leendet på hennes läppar slocknade, och ersattes av en iskyla som rann nerför ryggraden. Utanför dörren stod Aleksej.
Mannen som en gång varit hennes livs stöd, som en gång varit den perfekta pappan i Kristinas ögon, såg nu tärd, åldrad och ynklig ut. Den dyra ullkappan från förr var nu skrynklig, de ihåliga ögonen var blodsprängda, och en svag lukt av alkohol andades ut från honom.
“Nastya… kan jag komma in?” sa Aleksej med hes röst, och tittade undvikande in i den varma lägenheten.
Nastya stod i dörröppningen med armarna i kors, hennes röst var iskall: “Vad gör du här, Aleksej? I tre år har du låtsats som om din dotter inte existerar.”
“Jag… jag kom för att träffa Kristina. Jag är hennes pappa, Nastya. Jag har rätt att träffa henne.” Han mumlade och försökte tränga sig in genom dörröppningen, men Nastya stod fast.
Just då hördes lätta fotsteg från hallen. Kristina, klädd i mjuk flanellpyjamas med en tjock bok i famnen, klev ut från sovrummet. När hon såg mannen som stod utanför dörren, stannade hon till. Kristinas blick svepte över sin pappas slitna yttre, utan överraskning, utan ens lite medlidande. Bara den skrämmande stillheten hos en frusen sjö.
“Låt honom komma in, mamma,” sa Kristina, med en märkligt lugn röst.
Nastya tvekade en sekund, men när hon såg dotterns fasta nick, backade hon och lämnade dörren öppen. Aleksej klev in och satte sig klumpigt på kanten av den sammetsklädda soffan. Han såg sig omkring i lägenheten, hans blick stannade på ett foto av mor och dotter som log strålande tillsammans med Johan under sommarens picknick, stolt placerat på mantelkransen. Ett drag av svartsjuka och bitterhet flög över hans ansikte.
“Min dotter… du har blivit så stor. Lika vacker som din mamma när hon var ung.” Aleksej log stelt och gnuggade händerna mot varandra.
Kristina satte sig inte ner. Flickan stod med armarna i kors, lutad mot väggen, hennes djupblå ögon tittade rakt på fadern som en gång varit hela hennes värld. “Vad är det, pappa? Du kom inte hit bara för att berömma mig för att ha vuxit, eller hur? På tre år har du inte ens skickat ett meddelande för att gratulera mig på födelsedagen. Så vad fick dig att komma hit på en regnig söndagseftermiddag som denna?”
Kristinas skärpa och direkthet fick Aleksej att kvävas. Han rev sig i håret, och till slut föll den falska masken. Aleksej brast ut i gråt, tårarna från en patetisk förlorare.
