“Mamma, jag packar mina saker, jag vill flytta till pappa och Vika,” sa trettonåriga Kristina lugnt medan hon noggrant lade ner sina jeans i en resväska.
Nastya stelnade till mitt i rummet med ett varmt strykjärn i handen, och för ett ögonblick trodde hon att hon hört fel.
“Vad sa du nu, Kristina?” frågade hon och ställde ner strykjärnet på stödet och gick snabbt fram till sin dotter.
“Vilken Vika? Vilken pappa? Din pappa lämnade familjen för den där kvinnan för två år sedan! Förstår du ens vad du säger?”
“Mamma, det är inget fel på mig,” svarade flickan utan att lyfta blicken.
“Vi har pratat om allt med pappa för länge sedan, han är med på det, och Vika också; hon är snäll och god.”
“God? Kvinnan som var orsaken till att vårt äktenskap föll samman har plötsligt blivit god?” Nastya kunde inte dölja sin upprördhet.
“Kristina, se på mig! Jag är din mamma!”
“Jag har uppfostrat dig ensam under dessa två år medan din pappa byggde ett nytt liv och ibland inte tänkte på oss på veckor, och nu bara går du?”
“Mamma, du behöver inte göra en tragedi av allt,” suckade Kristina tungt.
“Ingen förråder någon, jag vill bara bo hos pappa.”
“De har en stor lägenhet, jag får ett eget rymligt rum, nya möbler och allt kommer att bli annorlunda.”
“Men du har ju ditt eget rum här också! Här är din skola, dina vänner, hela ditt liv! Hur kan du lämna allt och flytta till en plats där de knappt brydde sig om dig på så lång tid?”
“De väntar på mig där,” svarade dottern envisat medan hon stängde väskan.
“Och för att vara ärlig känner jag mig lugnare där.”
Efter några minuter tog hon på sig jackan, tog sina saker och sprang ut ur lägenheten.
Nastya, gripen av panik, ringde sin exmakes nummer med darrande händer.
Aleksej svarade först efter några signaler.
“Hej Nastya,” sa han lugnt.
“Kristina har redan kommit ner, vi håller just på att packa in hennes saker i bilen och åker hem.”
“Ljosja, har du tappat förståndet?” kunde kvinnan inte hålla sig.
“Vad är det här för egna initiativ? Hur kunde du tillåta ett barn att fatta ett sådant beslut och bara ta henne ifrån mig?”
“Börja med att inte skrika,” svarade exmaken kallt.
“Och jag påminner dig: jag är lika mycket förälder som du.”
“Kristina ville själv flytta, ingen tvingade henne; vi har tillsammans med Vika förberett ett rum åt henne, köpt en dator och nya möbler…”
“Tillsammans med Vika? Vem är den där Vika för min dotter? Hon är en helt främmande människa för henne!”
“Vika är min fru, Nastya, och förresten kommer de utmärkt överens.”
“Hon vet hur man umgås med människor, till skillnad från dig, som alltid lever i gamla oförrätter och ställer till med scener.”
“Vår dotter behöver lugn, inte oändliga uppgörelser.”
“Så nu är jag en hysterisk kvinna? Och att du förrådde familjen, gick till din älskarinna och lämnade oss utan stöd – det är normalt?” ropade Nastya full av smärta.
“Ett barn är ingen leksak!”
“Idag vill hon bo hos dig, imorgon kanske hon ångrar sig; tänker ni ens på vad som pågår i hennes själ?”
“Nej, det är du som ständigt drar in henne i dina oförrätter,” svarade Aleksej skarpt.
“Kristina är tillräckligt gammal, hon är tretton år och har rätt att välja var hon trivs bäst.”
“Det här samtalet är avslutat, lägg dig inte i vårt liv hädanefter.”
Han bröt samtalet.
Nastya sjönk långsamt ner på golvet i hallen, kramade om sina knän och började gråta.
De följande två månaderna blev en verklig prövning för henne.
Kristina ringde sällan, och på meddelanden svarade hon torrt och kort: “det går bra”, “allt är bra”, “upptagen”.
Deras långa kvällssamtal, förtroliga pratstunder om allt, skolberättelser och flickhemligheter var borta.
Under den tiden kom dottern bara hem till sin mamma några få gånger.
Och varje sådant besök gav Nastya ny smärta.
Kristina berättade entusiastiskt om livet hos pappan.
“Mamma, Vika lagar otroligt god pasta med skaldjur!” berättade hon.
“Och igår var vi och shoppade.”
“Hon hjälpte mig att välja en så fin klänning, hon har jättebra smak.”
Nastya tvingade sig själv att le.
“Jag är glad för din skull, Kristina, verkligen.”
Men extra tungt blev det för henne efter ett telefonsamtal.
Dottern ringde för att berätta att hon inte kunde komma på helgen.
“Mamma, vi ska hela familjen till sommarstugan,” meddelade Kristina glatt.
“Pappa, jag och mamma Vika… oj, jag menar tant Vika.”
Nastya stelnade till.
“Vad kallade du henne precis?”
“Jag råkade försäga mig,” skämdes flickan.
“Okej mamma, jag måste gå, pappa väntar redan.”
Efter det samtalet grät Nastya hela natten.
Det kändes som om hon blivit förrådd på det mest smärtsamma sättet.
Hennes egen dotter kallade en annan kvinna för mamma.
