För att hitta någon form av distraktion från sina tunga tankar bestämde sig Nastya för att ge sitt privatliv en ny chans.

På en dejtingsajt träffade hon en man vid namn Igor.

Han gjorde ett utmärkt intryck: uppmärksam, artig, generös med komplimanger och fina gester.

Redan under första dejten berättade Nastya ärligt allt för honom: om skilsmässan, om sorgen och om hur svårt det var att skiljas från dottern.

“Livet kan vara väldigt orättvist,” sa Igor medkännande medan han höll hennes hand.

“Jag förstår dig mycket väl.”

“Jag är själv nyligen skild; min exfru och jag separerade för ungefär ett år sedan.”

“Vi har inga barn, så det fanns inget att dela; nu är jag fri och drömmer om en ärlig, seriös relation.”

Nastya trodde på honom.

Hon behövde stöd och värme så mycket att hon inte ville lägga märke till varningssignalerna.

Ändå bestämde hon sig efter några veckor för att kontrollera hans ord.

Via bekanta hittade hon hans sociala medier och upptäckte där oväntat Igors fru, Tatjana.

Att döma av de senaste bilderna var paret inte alls skilda; tvärtom hade de nyligen varit på semester tillsammans och såg mycket lyckliga ut.

Nastya var chockad.

“Varför har jag så lite tur?” frågade hon sig själv.

“Är jag verkligen så lättlurad?”

Men hon bestämde sig för att inte ställa till med en skandal.

Istället sparade hon korrespondensen där Igor förklarade sin kärlek till henne och planerade för en gemensam framtid.

Därefter skickade hon alla bevis till hans fru med en kort text:

“Var uppmärksam på din man.”

Resultatet lät inte vänta på sig.

Redan efter en timme ringde telefonen oavbrutet.

Först ringde den rasande Igor, sedan kom det samtal från ett okänt nummer – troligen från hans fru.

Nastya blockerade båda två helt enkelt.

“Red ut det här själva nu,” sa hon lugnt medan hon lade ifrån sig telefonen.

Och för första gången på länge kände hon lättnad.

Hon hade handlat som hon ansåg var rätt.

Ett år gick.

I Aleksej och Vikas familj föddes en son, Artjom.

Det var precis då som den idealiska bilden, som Kristina trodde så mycket på, började rasa.

En höstkväll öppnade Nastya dörren och såg sin dotter på tröskeln med en stor resväska.

Kristina grät.

“Mamma, förlåt mig snälla, om du kan,” snyftade hon medan hon kastade sig mot sin mamma.

“Vad dum jag var…”

Nastya kramade sin dotter hårt.

“Lugn, älskling, kom in.”

“Lugna ner dig och berätta vad som har hänt.”

Senare satt de i köket med en kopp varmt te.

“Mamma, efter att Artjom föddes förändrades allt,” erkände Kristina.

“Vika började ständigt klaga på mig.”

“Allt irriterar henne: om jag pratar högt, lyssnar på musik eller bara vilar.”

“Pappa jobbar hela tiden, och jag blir tvingad att passa barnet, diska flaskor, gå ut med barnvagnen.”

“När jag vägrade att passa min bror för att jag förberedde mig för ett viktigt matematikprov, ställde Vika till med ett gräl medan pappa var där.”

“Hon kallade mig en otacksam snyltare som lever på deras bekostnad.”

“Och vad sa din pappa?” frågade Nastya mjukt.

“Ingenting… han stöttade henne.”

“Han sa att jag var skyldig att hjälpa till eftersom jag bodde hos dem.”

“Mamma, först nu förstod jag att jag bara var behövd så länge de inte hade ett eget barn.”

“Nu är jag bara en gratis hjälpreda för dem.”

“Och förlåt mig för att jag kallade henne mamma då; jag skäms så mycket för det.”

Nastya torkade ömt tårarna från dotterns ansikte.

“Det är bra, min flicka, det viktigaste är att du har insett det själv.”

“Du är hemma, och här blir du alltid älskad och väntad på.”

“Lova mig bara att det aldrig mer kommer att finnas några hemligheter mellan oss.”

“Jag lovar, mamma, jag kommer aldrig mer att lämna dig,” viskade Kristina och kramade henne hårt.

Efter dotterns återkomst verkade Nastya återfå sin styrka.

De gamla såren läkte långsamt.

Relationen med Kristina blev ännu tätare och starkare än tidigare.

Och Aleksej glömde väldigt snabbt bort sin äldsta dotter.

Med tiden upphörde kontakten nästan helt – till och med telefonsamtal blev en sällsynthet.