“Jag kommer att ge dig allt,” sa jag rakt ut i mörkret till hans rygg. “Varje bankkonto. Varje fastighet. Varje muta jag någonsin anat. Vi ska inte bara fly från honom, Elias. Vi ska bränna ner hela hans jävla imperium.”
Elias stannade upp ett kort ögonblick. Han vände sig halvt om, och för första gången såg jag skuggan av ett leende bryta fram genom det hårda ansiktet. Det var ett vargleende. Fyllt av tänder och hämndlust.
“Bra,” sa han helt enkelt.
Vi fortsatte djupare in i de mörka Tennessee-skogarna. Regnet tvättade bort våra spår, vinden dränkte våra fotsteg, och framför oss låg den svåraste kampen i mitt liv. Jag hade sprungit från min man i mitten av natten. Jag hade gått vilse och funnit en främling som hatade honom lika mycket som jag nu gjorde.
Richard Carter hade velat skriva slutet på min historia i natt. Han hade velat radera mig.
Men han hade precis gett mig pennan. Och när morgonen grydde, skulle ett nytt kapitel börja. Ett kapitel där villebrådet hade blivit jägaren. Skogen omslöt oss i sitt kalla, svarta hjärta, och för första gången på många år, var jag äntligen fri.
