Slutligen tog han en dunk med vätska från ett hörn. Det luktade bensin.
“Vad gör du?” frågade jag när han började hälla vätskan över golvbrädorna, över papper och gamla möbler.
“Jag lämnar inget åt dem. Inget DNA, inga spår efter vart vi är på väg.” Han stannade upp och tittade på tidningsurklippet med sin systers ansikte. Med en tung suck lät han det ligga kvar på bordet, indränkt i bensin. “Det är dags att låta henne vila.”
Motorljudet var närmare nu. Jag kunde se flackande ljuskäglor genom trädens silhuetter. Det var inte bara en bil, det var minst tre stadsjeepar. De rörde sig som rovdjur i mörkret.
Elias öppnade en lucka i golvet, dold under en grov matta. En smal trätrappa ledde ner i totalt mörker.
“Gå ner,” beordrade han. “Håll dig i räcket. Stanna när du känner grus under fötterna.”
Jag tvekade inte. Jag klättrade ner i det fuktiga mörkret, varje steg ekade i mitt huvud, men Lily förblev tyst. Hon hade alltid varit en lugn bebis, men i natt kändes det som om hon förstod att vår överlevnad hängde på hennes tystnad.
Ovanför mig hörde jag ett skrapande ljud. Sedan lukten av rök och omedelbart därefter en intensiv hetta. Elias hade tänt på. Luckan stängdes ovanför mig och mörkret blev absolut, bortsett från den smala strimman av ljus från Elias ficklampa när han klättrade ner efter mig.
“Det här är en gammal spritsmugglartunnel,” viskade han och trängde sig förbi mig för att ta täten. “Den byggdes under förbudstiden. Den leder rakt igenom berget och mynnar ut i en ravin på andra sidan, två kilometer bort. De kommer att vara för upptagna med att se stugan brinna för att leta efter underjordiska vägar.”
Vi rörde oss snabbt. Luften var rå och luktade av jord, mögel och ålder. Tunneln var låg i tak, och jag tvingades huka mig, min rygg värkte under tyngden av Lily och den ständiga spänningen. Efter vad som kändes som timmar, men förmodligen bara var tjugo minuter, kände jag ett kallt drag av frisk luft.
Vi kom ut i en djup, skogsklädd ravin. Regnet hade börjat falla igen, ett iskallt, obarmhärtigt hällregn som omedelbart dränkte oss. Elias släckte ficklampan. Mörkret var kompakt, men efter en stund vande sig mina ögon vid de grå nyanserna av natten.
“Titta upp,” sa Elias mjukt.
Jag vände blicken mot berget vi nyss hade lämnat. Högt där uppe, genom trädtopparna, lyste himlen orangeröd. Lågorna slickade mot molnen, en rasande brasa som slukade min mans mörka hemligheter och den korta fristad jag hade funnit.
“Han kommer att tro att vi dog där inne,” viskade jag. Hoppet flammade plötsligt upp i bröstet. “Om han tror att vi brann inne, kommer han att sluta leta.”
“Nej,” svarade Elias och hans ton var iskall. “Män som Richard Carter lämnar inget åt slumpen. Han kommer att låta sina män gräva igenom askan och leta efter benrester. När han inte hittar dem, kommer han att veta. Och då blir han farlig på riktigt. Då blir han desperat.”
Han vände sig mot mig, hans ansikte var bara en skugga i regnet, men hans ögon fångade det svaga ljuset från elden långt borta.
“Tillbaka i Nashville var du hans fånge. En fågel i en guldbur. Han hade all makt. Men här ute,” Elias gestikulerade mot de enorma, vilda bergen som omgav oss, “här ute är spelreglerna annorlunda. Han skickade bort dig från sitt ljus för att han trodde att mörkret skulle sluka dig. Men han förstår inte att vissa av oss föddes i mörkret.”
Lily gav ifrån sig ett litet ljud av obehag i den fuktiga kylan. Jag tryckte henne närmare, lade min hand skyddande över hennes lilla huvud. Det fanns ingen tid för tårar längre. Det fanns ingen tid för chock. Den kvinna som hade lämnat den dyra våningen i Nashville några timmar tidigare existerade inte längre. Hon hade brunnit upp i den där stugan.
Det som återstod var en mamma. Och en mamma som är trängd i ett hörn, med sitt barn i famnen, är den farligaste varelsen på jorden.
“Vart går vi nu?” frågade jag. Min röst darrade inte längre. Den var hård, skuren av samma kalla vind som svepte genom ravinen.
“Jag har en bil gömd en mil härifrån, i ett gammalt stenbrott,” sa Elias och började gå. Han tittade inte bakåt, förväntade sig helt enkelt att jag skulle följa efter. “Sedan åker vi norrut. Över statsgränsen. Jag har vänner där som lever utanför radarn. Där kan du och flickan vila. Men sedan, Meline, sedan måste du arbeta.”
Jag trampade över en fallen stock, mina fötter värkte i de leriga skorna, men jag kände en märklig kraft pulsera i blodet.
