“Jag visste inte att du skulle komma i natt,” svarade han och kontrollerade temperaturen på flaskan mot sin handled innan han räckte den till mig. “Men jag visste att du skulle komma, förr eller senare. Jag har övervakat honom i tio år. Jag har kartlagt hans mönster, hans nätverk, hans metoder. När han gifte sig med dig, en ung kvinna utan familj, utan egna skyddsnät, visste jag exakt varför han valde dig. Du var perfekt. En vacker accessoar som ingen skulle sakna om hon plötsligt försvann.”
Orden sved, men de var sanna. Jag hade inga föräldrar i livet. Mina få vänner var kvinnor jag lärt känna genom Richard, fruar till hans affärspartners. Om jag dog, skulle ingen ställa de svåra frågorna. Ingen skulle kräva en utredning.
Jag matade Lily, och för en kort stund lät jag mig själv drunkna i rytmen av hennes små andetag och klunkar. Hon var mitt enda ankare till verkligheten.
Elias började rota igenom min skötväska. Han tog upp min telefon.
“Är den avstängd?” frågade han.
“Ja, jag stängde av den innan jag lämnade byggnaden.”
Han nickade, men gick fram till arbetsbänken i hörnet av rummet. Han tog en tung hammare och innan jag hann protestera, krossade han telefonen med ett enda, kraftfullt slag. Glaset splittrades och elektroniken krossades till oigenkännlighet. Sedan svepte han ner resterna i en plåthink och kastade in dem i elden. Den svarta plasten fräste och luktade giftigt.
“Han äger telekombolaget som levererar ditt nätverk,” sa Elias som svar på min chockade blick. “Även om den var avstängd, kunde dess sista position pingas. Vi tar inga risker.”
“De kommer att leta efter mig,” sa jag. “När han inser att jag är borta, att hans dotter är borta… han kommer att skicka hela staden efter oss.”
“Låt honom,” sa Elias och gick fram till ett skåp på väggen. Han öppnade det, och i det fladdrande eldskenet såg jag metallen glimma. Ett jaktgevär. Flera askar med ammunition. En tung, mattsvart pistol. “Det var därför jag köpte den här marken. Det var därför jag byggde stugan här. Det här är min spelplan, Meline. Han känner till styrelserum och asfalterade gator. Men han känner inte till skogen. Han känner inte till mörkret.”
Han tog ut pistolen, kontrollerade magasinet med ett vant klick och placerade den på bordet bredvid Richards namn.
“Men vi kan inte stanna här,” sa han. “Röken från skorstenen syns. Fotspåren i leran kommer att leda dem hit så fort solen går upp, kanske tidigare om han har hundar eller värmekameror.”
“Vart ska vi ta vägen?” Jag såg mig omkring i den lilla stugan, som redan kändes som min enda fristad i världen. “Det är mil till närmaste stad. Jag har inga pengar, ingen bil. Jag har bara de kläder jag har på mig.”
“Du har något mycket mer värdefullt,” sa Elias och vände sig mot mig, hans ögon brann av en plötslig intensitet. “Du har insidan av hans liv. Du känner till hans kassaskåp, hans lösenord, namnen på de män han dricker whisky med i stängda rum. Jag har väntat i ett decennium på en väg in. Du är den vägen.”
Jag hade aldrig tänkt på det så. Jag hade alltid betraktat mig själv som okunnig om hans affärer. Men Elias hade rätt. Jag hade hört telefonsamtal sent på natten. Jag hade sett bankutdrag som slängts i papperskorgen. Jag kände till adresser till fastigheter som inte stod i hans namn. Jag hade varit den tysta, osynliga frun som ingen lade märke till. Jag hade varit ett spöke i mitt eget hem. Nu skulle det spöket hemsöka honom.
Plötsligt stelnade Elias till. Han lyfte handen, ett tyst kommando att frysa.
Jag höll andan. I början hörde jag ingenting förutom vindens ylande genom tallarnas grenar och det sprakande ljudet från elden. Men sedan kom det. Ett lågt, mekaniskt morrande, långt borta men omiskännligt.
Motorer.
Flera stycken. Ljudet av tunga däck som tvingade sig fram genom den leriga skogsvägen som ledde upp mot berget.
“De är snabbare än jag trodde,” mumlade Elias. Han kastade en blick mot fönstret. “Han har inte ringt polisen. Han har skickat sina egna. Privat säkerhet. Legosoldater.”
Paniken steg i min hals, smakade metall och skräck. Jag drog Lily hårdare mot mig. “Vad gör vi?”
“Vi försvinner,” sa han kort. Han kastade en tjock, mörkgrön ylletröja till mig. “Ta på dig den där. Den luktar skog och rök, det kommer att förvirra eventuella hundar. Stoppa in flickan under den. Håll henne varm.”
Medan jag stressat drog på mig den överdimensionerade tröjan och stoppade in Lily mot mitt bröst, säkrade i bärselen, rörde sig Elias med en skrämmande effektivitet. Han sparkade isär veden i kaminen så att elden snabbt skulle dö ut och minska röken. Han slängde ner ammunition, en första hjälpen-låda och några ransoner i en militärgrön ryggsäck.
