Larisa drog efter andan. Anton stirrade envist på duken och låtsades som om han inte ens var där.

“Natalia, sluta med det där skådespelet!”

Pavel försökte skratta, men skrattet lät elakt och nervöst.

“Det sitter folk vid bordet. Sätt dig ner. Du fick ett utbrott – och det får räcka.”

“Men jag trivs med att stå.”

Hon gick mot utgången.

“Ja men gå då!”

Pavel hoppade upp från stolen men stannade kvar på platsen.

“Vart ska du ta vägen? Till din mamma på den gamla tältsängen? Och vem vill ha dig med din lön?”

Natalia svarade ingenting.

“Imorgon kommer du krypande tillbaka!”

Pavels röst ekade genom lägenheten.

“Då kommer du be om att få komma tillbaka till att allt är serverat!”

Dörren slog igen tungt bakom henne och stängde ute doften av stekt anka och makens irriterade rop.

Natalia gick ner och ut på gatan.

Den friska kvällsluften kändes behaglig mot ansiktet. Hon drog kappan tätare om sig och gick självsäkert mot hållplatsen. Att åka till mammas gamla tältsäng behövdes absolut inte.

Redan för en månad sedan, slutgiltigt trött på ständiga förebråelser för “främmande kvadratmeter” och ändlöst räknande av varje köpt produkt, hade hon hyrt en liten men mycket mysig lägenhet i grannområdet. Den första månadshyran och depositionen hade Natalia betalat med sin egen lön.

Hon bråkade inte och hotade inte. Hon förberedde helt enkelt sin reträttväg i förväg.

Sina saker flyttade hon gradvis. En väska idag, några saker till – om ett par dagar. Några tröjor fick plats i ryggsäcken. Allt detta hände medan Pavel var på jobbet eller umgicks med vänner.

Vinterkläderna hade hon låtsas lämna in på kemtvätt. Försvinnandet av böckerna förklarade hon med att hon lånat ut dem till Larisa. Pavel märkte inte ens att garderoberna gradvis tömdes. Han hade inte tid med sånt. Han njöt för mycket av rollen som livets herre.

Efter tre veckor satt Pavel i samma kök helt ensam.

I diskhon hade ett berg av smutsig disk samlats, täckt av intorkat fett. På arbetsbänken låg pizzakartonger och torra brödbitar. Istället för dofter av rosmarin och kryddor fanns en lukt av sopor i lägenheten som ingen burit ut på flera dagar.

Pavel försökte med möda skrapa bort en bit av gårdagens äggröra från stekpannan med en gaffel.

Han väntade fortfarande.

Väntade på att Natalia skulle ringa. Att hon skulle börja gråta och be om att få komma tillbaka. Att hon inte skulle klara av ett självständigt liv och vilja återvända till hans “omvårdnad” och de regler han ställt upp.

Han var säker på att hon inte skulle stå ut länge utan honom.

Men telefonen var tyst.

Pavel tuggade dystert på den sega äggröran och såg då och då på nycklarna som fortfarande låg på byrån i hallen.

Ingen använde dem längre.

Ingen gick längre tidigt på morgonen till jobbet för att sedan återvända med kassar fulla av varor till hans generösa middagar. Ingen strök hans skjortor, polerade möblerna till glans eller förvandlade lägenheten till ett riktigt hem.

Och först nu började Pavel förstå att han inte hade förlorat en gratis assistent.

Han hade förlorat en människa som i många år hade älskat honom högre än sig själv.