Natalia ställde fram en salladsskål på bordet.

“Natasja, sätt dig med oss”, skyndade sig Larisa att byta ämne när hon såg hennes ansiktsuttryck. “Du är i köket hela tiden.”

“Jag kommer in med varmrätten strax.”

I köket tog Natalia ut ankan.

Den heta ångan brände i ansiktet.

Ryggen värkte så mycket att hon bara ville sätta sig på golvet.

Händerna hade blivit röda av det ständiga heta vattnet och rengöringsmedlen.

När hon kom tillbaka med det stora fatet pågick samtalet redan om en bekant som nyligen skilt sig.

“Han har bara sig själv att skylla”, förklarade Pavel självsäkert. “Han lämnade bilen till sitt ex. Han köpte den själv, servade den själv, och sedan gav han bort den för att hon kör barnen. En idiot.”

Natalia ställde ankan mitt på bordet.

Det gyllenbruna skinnet glänste och doften av äpplen spred sig omedelbart i rummet.

“Men hon har det väl jobbigt med barnen utan bil?” noterade Larisa försiktigt.

“Det är inte hans problem längre”, avbröt Pavel. “Han borde ha ordnat allt korrekt i förväg. Man ska inte ge vika för mycket för kvinnor. Jag skyddar mitt territorium.”

“Hos dig och Natalia är allt annorlunda”, försökte Anton jämna ut situationen. “Hon både jobbar och sköter hemmet.”

“Vilket jobb!”

Pavel viftade föraktfullt med gaffeln.

“De sitter på kontoret, dricker te. Jag har sagt åt henne länge: säg upp dig och ta hand om hemmet.”

“Och vad ska jag leva på då?” frågade Natalia lugnt.

För första gången den kvällen satte hon sig vid bordet och såg sin man rakt i ögonen.

Det blev tyst i rummet.

Pavel gillade inte när man motsade honom inför vänner.

“På mina pengar, förstås!”

Han höjde rösten så att glasen klirrade.

“Jag är mannen, jag försörjer. Du lever redan på allt serverat. Du betalar varken för boendet eller hyran.”

“Äsch, Pasja”, sa Anton generat. “Se vilken middag Natalia har lagat. Det är en enorm arbetsinsats.”

“Vilket arbete?”

Pavel flinade och sträckte sig efter flaskan.

“Att stoppa in kött i ugnen – en stor bedrift? Lägenheten är min, renoveringen är min, utrustningen är köpt av mig. Hon bor här utan att behöva tänka på någonting.”

Larisa sänkte blicken.

“I princip en gratis hembiträde med funktion som kock”, deklarerade Pavel självbelåtet. “Om jag hade hyrt in främmande folk hade jag fått betala ansenliga summor varje månad. Nu är allt gratis. Man måste uppskatta sådan tur.”

Anton satte vinet i halsen och började hosta.

Natalia började inte skrika. Hon ställde inte till med en scen. Hon grep inte tag i salladsskålen, även om lusten var enorm.

Hon tittade bara på brödsmulorna vid sin tallrik.

Alla dessa ord var inte något nytt för henne. Pavel hade länge påmint henne om att lägenheten tillhörde honom och att det var han som “gett henne ett bra liv”.

Men nu uttalade han allt detta lugnt inför gästerna, som om han räknade ut värdet av hennes arbete i pengar, som tjänster från en städerska eller kokerska.

Och just i det ögonblicket förstod Natalia: den gräns som hon ännu kunde låta bli att märka, hade precis överskridits definitivt.

“Så, gratis?” uttalade Natalia tyst.

“Och vad har jag sagt för något?” rynkade Pavel pannan, som fångade upp tonfallet men inte ämnade erkänna sitt fel. “Jag tog dig till mig. Hämtade dig från din studentkorridor. Lev lugnt, var glad och ta hand om din man.”

Natalia reste sig långsamt från stolen.

Hon strök försiktigt sin bomullsblus med handflatan, som för att borsta av ett osynligt dammkorn. Ansiktet förblev lugnt, bara blicken blev kallare.

“Anton, Larisa, förlåt mig. Trevlig kväll”, sa hon med jämn röst.

Därefter vände hon sig om och gick mot hallen.

“Hej! Vart ska du?” ropade Pavel efter henne.

“Blev du kränkt eller? Gillar du inte att höra sanningen? Är det kvinnliga nycker från ingenstans igen?”

Natalia tog kappan från galgen och tog lugnt på sig den.

Sedan tog hon den tunga nyckelknippan som låg på byrån. Hon separerade den massiva nyckelringen för porttelefonen, tog av den långa nyckeln till det övre låset och den korta till det nedre. Nyckelringen behöll hon själv, medan hon knöt näven om de andra nycklarna.

När hon återvände till vardagsrummet såg hon Pavel hälla upp en ny portion konjak åt sig själv, medan han segerglatt sneglade på den generade Anton.

Hon gick fram till bordet, Natalia lade tyst ner de två nycklarna vid hans tallrik. Metallen klirrade svagt mot glaset.

“Vad är det här nu då?” frågade Pavel oförstående.

“Dina nycklar. Till ditt territorium.”

Han ställde ner flaskan.

“Hur menar du? Ska du ge dig iväg mitt i natten?”

Mannen såg på henne med uppenbar förvirring.

“Bestämde du dig för att ställa till med en teater för gästerna?”

“Jag bestämde mig för att säga upp mig.”

Natalia knäppte knapparna på kappan.

“Från logistikföretaget?” förstod inte Pavel.

“Nej. Från tjänsten som gratis tjänsteflicka. Utan kompensation och avgångsvederlag.”