“Lägenheten står tom, ge den till Sveta, hon är ensam med ett barn”, beslutade min man att jag borde ge mitt arv till hans syster…
“Har du fyllt ankan med äpplen?”
Natalia sköt in bakplåten i ugnen igen och
rätade långsamt på ryggen.
Det var riktigt hett i köket.
Dofterna av rosmarin och stekt kött blandades i
luften.
Efter att ha stått länge vid spisen värkte
ländryggen som vanligt.
“Ja, jag har fyllt den”, svarade hon lugnt.
Pavel stod i dörröppningen och lutade axeln mot dörrkarmen.
Han bar en fräsch ljusblå skjorta som Natalia hade strukit redan på morgonen innan hon började laga mat.
“Köpte du bra äpplen? Inte de där sura som de säljer på marknaden?” fortsatte mannen att fråga.
“Bra, Pasja. Söta”.
Hon sköljde händerna under vattnet och skakade av dropparna.
Hon hade varit på benen sedan morgonen.
Först en tur till affären, sedan tunga kassar med kött, grönsaker och örter.
Efter det – storstädning, för Pavel tålde inte ens ett dammkorn på tv:n.
“Annars kommer Anton och Larisa hit – då skämmer vi ut oss också.”
Pavel rättade till skjortkragen.
“De kommer tro att Pasjka snålar in på vännerna.”
“Ingen kommer tro det.”
Natalia ställde en trave rena tallrikar på bordskanten.
“Var fågeln dyr?” frågade han oväntat.
“Inte billig.”
Pavel klickade missnöjt med tungan.
“Priserna har verkligen skjutit i höjden. Så mycket pengar för en vanlig anka! Jag, för min del, förtjänar allt detta genom mitt eget arbete. På jobbet har ledningen redan kört slut på min hjärna med sina rapporter.”
Natalia lade lugnt fram gafflarna.
“Jag jobbar också, Pasja. Och jag köpte allt med mitt eget kort.”
Hon såg honom rakt i ögonen.
Mannen blev förvirrad för en sekund, men återtog snabbt sin vanliga självsäkra uppsyn.
“Äsch. Ditt jobb… Att flytta papper inom logistik är inte samma sak som att slita i produktionen. Och för övrigt bor vi i min lägenhet. Mitt territorium – mina regler. Jag betalar el och värme. Och renoveringen gjorde jag också.”
Natalia teg.
Detta tal hörde hon ständigt.
För fem år sedan ärvde Pavel en tvårumslägenhet av sin mormor, och sedan dess blev det faktumet hans främsta argument i varje gräl.
Om hon saltade soppan för mycket – “i mitt hem lagar man inte mat så”.
Om hon kom sent från jobbet – “jag vill inte att okända människor kommer in i min lägenhet om nätterna”.
Om hon köpte en ny blus – “det hade varit bättre att investera i familjebudgeten”.
I hallen ringde dörrklockan.
“Åh, gästerna är här!”
Pavel förvandlades omedelbart.
Ett brett, vänligt leende dök upp i ansiktet.
“Kom in! Det är öppet!”
Natalia tog av sig förklädet och lade det i fönsterkarmen.
I korridoren blev det stökigt.
Anton, en gammal bekant till Pavel, trampade högljutt med skosulorna, och Larisa berättade en historia medan hon tog av sig kappan.
“Kom in, grabbar!” dundrade Pavel glatt. “Lara, låt mig hjälpa dig. Antocha, varför fastnade du?”
Natalia kom ut från köket.
“Hej.”
“Natasjenka, vilken doft!” beundrade Larisa. “Har du lagat mat sedan i morse?”
“Sedan klockan åtta.”
Natalia tog påsen med juice från henne och ställde den på hyllan.
Ur fickan på hennes hembyxor föll en nyckelknippa med en tung metallnyckelring och klirrade mot träytan.
“Sluta göra dig mindre än du är!”
Pavel klappade sin fru nedlåtande på axeln.
“Vad är det som är så svårt? Tekniken gör allt själv. Hos oss är allt rättvist: jag står för inkomsten, och hon skapar hemtrevnad.”
Natalia svarade ingenting.
Pavel hade redan fört in Anton i rummet och berättade för honom om den dyra konjaken han köpt speciellt för kvällen.
Larisa såg skyldigt på värdinnan.
“Ska jag hjälpa till?”
“Behövs inte. Jag gör det själv.”
Middagen började snabbt.
Pavel älskade att ta emot gäster.
Eller rättare sagt, han älskade att känna sig som herre över situationen, sitta vid huvudändan av bordet och dela ut livsråd.
Natalia sprang ständigt mellan köket och vardagsrummet.
Hon bar in sallader.
Ställde fram charkuterier.
Bytte bestick.
Fyllde på bröd.
“Du har tur, Pasjka”, noterade Anton medan han njöt av steken. “Larisa och jag betalar fortfarande av på vår bostad. Varje månad känns som ett straff.”
“Det borde du ha tänkt på tidigare, Antocha.”
Pavel lutade sig tillbaka i stolen.
“Du borde ha stöttat dina släktingar. Själv har jag en lägenhet nästan i centrum, inga skulder eller banker. Total frihet.”
Anton nickade dystert.
“Allt har blivit dyrt nu. Boendekostnaderna äter upp en massa pengar. Och Larisa vill ha en ny jacka.”
“Och vad är det för fel på den gamla?” log Pavel.
“Jag har burit den i tre år redan”, svarade Larisa generat. “Den är helt nött vid armbågarna.”
“Struntprat.”
Pavel viftade med handen.
“Ge kvinnor en chans så gör de av med alla pengar på kläder. Min går i en gammal dunjacka och klagar inte. Jag sa direkt: vill du ha lyx, jobba mer. Annars har du tak över huvudet och en man. Vad mer behövs?”
