Rodrigo vände sig om, irritationen byttes ut mot förvirring. “Vad i helvete är meningen med detta? Jag bad om lite privatliv med min fru!”
“Er frihet ligger just nu i händerna på en domare,” svarade Méndez ostört, “och den domaren har precis fattat ett beslut. Ni har inget privatliv längre.”
Rodrigo bleknade. För första gången fanns det verklig rädsla i hans ögon. “Vad betyder det här? Ni har inga bevis! Det här är trakasserier!”
Méndez vecklade ut papperet och höll upp det. “Jag har en signerad arresteringsorder baserad på videobevis som otvetydigt visar händelseförloppet på er balkong igår natt. Rodrigo Montiel, ni är gripen, misstänkt för försök till kvinnomord på er hustru, Isabel Ríos.”
Tystnaden i rummet blev total. Rodrigo tittade på Méndez, sedan på de två poliserna som klev närmare med handklovar framme. Han tittade på Emiliano, som stod orubblig, och slutligen på Isabel. Hans imperium, hans perfekta lögner, all hans makt över polischefer och domare – ingenting av det fungerade i detta exakta ögonblick. Desperationen fick honom att förlora förståndet.
“Hon provocerade mig!” spottade han ur sig, rösten gäll och ynklig när poliserna grep tag i hans armar. “Hon provocerade mig alltid! Hon var otacksam! Vet ni vad jag har gjort för henne? Hon var ingenting innan jag hittade henne!”
Isabel slöt ögonen och andades in djupt. Den frasen, det desperata försöket att skylla ifrån sig in i det sista, bekräftade det hon innerst inne alltid hade vetat men aldrig vågat erkänna. Mannen hon hade trott att hon älskade, mannen hon hade hoppats skulle förändras, hade aldrig ens existerat. Han var bara ett tomt skal fyllt av grymhet.
Poliserna tvingade ner Rodrigos händer bakom hans rygg. Klicket från handklovarna lät som ett pistolskott i det tysta rummet. Han fortsatte att skrika protester och hot om stämningar medan de drog ut honom i korridoren, där ett hav av journalister med blixtrande kameror redan hade samlats.
När dörren stängdes och skriken tonade bort, sjönk Isabel ihop mot kuddarna. Den kvällen, när nyheterna visade klippet på en rasande, handfängslad Rodrigo som fördes in i en polisbil, bröt hon ihop i gråt igen. Emiliano satt bredvid henne och stängde tyst av tv-apparaten med fjärrkontrollen.
“Det är över nu,” sa han mjukt i mörkret.
Isabel rörde vid sin mage. Ett nytt liv väntade, ett liv hon måste bygga från grunden. Hon tittade på Emiliano, på hans varma, ärliga ansikte.
“Nej,” svarade hon tyst. “Nu börjar det svåra. Men för första gången… är jag inte rädd.”
