Rodrigo Montiel skickades till häkte före nyår.
Hans advokater försökte sälja versionen om en instabil hustru, ett olycksfall och en medial förföljelse.
Men doña Teresas video, Isabels vittnesmål, märkena på hennes arm och de hotfulla meddelandena som polisen hittade i hennes mobil var starkare än vilket efternamn som helst.
Fallet hade inte varit en olycka.
Lögnen kunde inte heller hålla.
I flera veckor ville Isabel inte titta på tv.
Hon ville inte höra sitt namn upprepas av främlingar.
Hon ville inte att hennes smärta skulle bli ett skådespel.
Hon sökte skydd hemma hos sin mor i Coyoacán, i ett rum med vita gardiner och doft av kanel.
Där lärde hon sig att gå igen utan att känna att golvet försvann under hennes fötter.
Emiliano besökte henne varje eftermiddag med sött bröd, frukt eller böcker som de aldrig läste klart eftersom de slutade med att prata om allt de hade hållit tyst om på universitetet.
Han pressade henne inte.
Han bad henne inte om kärlek.
Han bad henne inte om löften.
Han fanns bara där.
Och för Isabel, efter år av kontroll, var den lugna närvaron starkare än vilken kärleksförklaring som helst.
Kommendör Méndez besökte henne också en gång, utan uniform, för att berätta att doña Teresa hade kommit in i vittnesskyddsprogrammet och att hennes son inte skulle förlora sitt arbete eftersom bygget hade stoppats på grund av skatteoegentligheter.
—Ibland öppnar en sanning fler dörrar än den stänger —sade hon.
Isabel log svagt.
—Jag önskar att alla kvinnor kunde säga den utan rädsla.
—Det är därför det betyder något att ni sade den.
Månaderna gick långsamt.
Isabels mage växte.
Något annat växte också, något hon inte trodde var möjligt: lugnet.
Hon vaknade inte längre av det inbillade ljudet från räcket.
Hon darrade inte längre när någon höjde rösten.
Hon bad inte längre om lov att andas.
En eftermiddag i mars tog Emiliano med henne på en promenad i Parque México.
Träden var fulla av jakarandor.
Staden doftade av fuktig jord och kaffe.
Isabel stannade framför ett ballongstånd och rörde vid sin mage.
—Jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt.
Emiliano såg ömt på henne.
—Det var du som kom hit.
—Jag parkerade bara bilen på rätt plats.
Hon skrattade för första gången utan smärta.
Skrattet var litet, men för Emiliano verkade det klarare än alla fyrverkerier den där natten.
I maj föddes Mateo.
Han vägde tre kilo, grät högt och grep Isabels finger med en liten kraft som fick alla i rummet att börja gråta.
Emiliano väntade utanför, utan att kräva en plats som ännu inte tillhörde honom.
Men när Isabel bad att få träffa honom kom han in med osäkra steg och fuktiga ögon.
—Vill du hålla honom? —frågade hon.
—Får jag?
Isabel nickade.
Emiliano tog barnet med rädsla, som om han höll en nyfallen stjärna.
Mateo öppnade ögonen och låg stilla mot hans bröst.
—Hej, mästaren —viskade Emiliano.
—Din mamma är den modigaste person jag känner.
Isabel grät tyst.
Inte av sorg.
Av lättnad.
Ett år senare avslutades rättegången mot Rodrigo med en fällande dom.
Isabel firade inte.
Hon gick bara ut från domstolen, drog ett djupt andetag och såg upp mot den klara himlen.
Pressen frågade vad hon kände.
Hon svarade lugnt.
—Jag känner att min son och jag kan börja leva igen.
Den eftermiddagen fick doña Teresa anonyma blommor till sin lägenhet.
På kortet stod det: “Tack för att du filmade sanningen när andra tittade bort”.
I Coyoacán ordnade Isabels familj en enkel middag.
Det fanns mole, ris, hibiskusvatten och en liten tårta.
Mateo kröp mellan stolarna medan alla skrattade.
Emiliano kom sent, med en bukett solrosor och ett nervöst ansikte.
När middagen var över tog han Isabel till uteplatsen.
—Jag vill inte ta en plats som du inte ger mig —sade han.
—Jag vill inte rädda dig, för du räddade dig själv.
—Jag vill bara gå bredvid dig, om du någon dag vill det.
Isabel tittade genom fönstret.
Mateo slog en sked mot bordet, lycklig, omgiven av röster som älskade honom.
Sedan såg hon på Emiliano.
—Du har redan gått bredvid mig länge.
Han log med ögonen fulla av tårar.
Två år senare, på en annan julafton, gick Isabel upp på en terrass igen.
Den här gången var det inte en kall takvåning, utan taket på familjehuset i Coyoacán, fullt av ljus, krukväxter och skratt.
Mateo sprang omkring med en röd mössa medan Emiliano försökte hinna ikapp honom utan att tappa en bricka med buñuelos.
Isabel gick fram till räcket.
Under en sekund kom minnet av tomheten tillbaka.
Men det besegrade henne inte.
Hon lade en hand på metallen, drog ett djupt andetag och såg ut över staden.
Emiliano närmade sig långsamt.
—Är du okej?
Hon nickade.
—Ja.
—För första gången, ja.
Där nere hördes raketer.
Mateo sprang mot henne och ropade:
