Men när hon låg där, och kände den svaga, nästan omärkliga rörelsen från sitt barn i magen, brast något inom henne. Den mur av rädsla som hade hållit henne fången rasade samman. Om hon ljög nu, om hon lät Rodrigo vinna, skulle han inte bara äga hennes liv – han skulle äga hennes sons liv också. Tystnad var inte längre en sköld. Det var en snara.
“Ja,” viskade hon, och ljudet av hennes egen röst överraskade henne med sin fasthet. “Han knuffade mig. Han hotade mig, han tog tag i mig, och han knuffade mig.”
Kommendör Méndez ansiktsuttryck förändrades inte, men hon nickade långsamt och antecknade något i sitt block. “Det var det jag misstänkte. Byggnadens säkerhetskameror har ett mycket bekvämt avbrott på exakt tre minuter, precis vid tidpunkten för ert fall. Någon har loggat in i systemet och raderat den delen.”
“Rodrigo kontrollerar byggnadens administration,” sa Isabel och kände paniken stiga igen. “Han kontrollerar säkerhetspersonalen. De är på hans lönelista. Han kontrollerar allt i den byggnaden, kommendör. Han kommer att komma undan med det. Han kommer att säga att jag är hysterisk, att graviditetshormonerna gjorde mig instabil.”
Méndez stängde sitt block med ett torrt ljud. “Han kanske kontrollerade allt igår, fru Ríos. Men inte idag. Och inte min utredning.”
Utanför Isabels tysta rum, i sjukhusets sterila, väl upplysta korridorer, pågick en helt annan scen. Rodrigo Montiel gick fram och tillbaka med snabba, spända steg. Hans annars så oklanderliga skräddarsydda kostym var skrynklig, och slipsen var uppknäppt. Han pratade hetsigt med sin försvarsadvokat, Samuel Ortega, en man känd för att kunna tvätta bort vilka synder som helst, förutsatt att checken var tillräckligt stor.
“Jag behöver att den här cirkusen avslutas idag, Samuel,” väste Rodrigo, och såg sig nervöst omkring för att försäkra sig om att ingen sjuksköterska avlyssnade dem. “Polisen ställer för många frågor. Läkarna tittar på mig som om jag vore ett monster. Du måste släcka den här elden.”
“Jag gör vad jag kan, Rodrigo,” svarade Samuel med en låg, beräknande röst. “Men det här är inte ett misshandelsfall bakom stängda dörrar. Din fru föll från femte våningen under en julfest med femtio gäster. Media har redan börjat gräva. Den officiella versionen är att det var en tragisk olycka. Att hon var upprörd, känslig på grund av graviditeten, att hon snubblade.”
“Det är exakt vad som hände!” snäste Rodrigo och spände käken.
Samuel suckade och putsade sina glasögon. “Problemet är att det finns vittnen som hörde ett gräl från balkongen innan fallet. Och värre, den där journalisten, Emiliano Vargas, står vid hennes säng och agerar vakthund. Han har ett starkt nätverk. Om hon pratar med honom…”
“Emiliano Vargas har ingenting,” avbröt Rodrigo föraktfullt. “Han är en nolla. En romantisk idiot med komplex. Han har inga bevis, bara en löjlig vilja att leka hjälte för en kvinna han aldrig kunde få. Se till att kamerainspelningarna förblir försvunna. Och se till att läkarna skriver ut henne i min vård så fort som möjligt.”
Vad Rodrigo Montiel i sin oändliga arrogans inte visste, var att världen inte bara bestod av människor han kunde köpa eller skrämma.
I en mer anspråkslös byggnad, tvärs över gatan från Montiels luxuösa skyskrapa, satt doña Teresa Luján vid sitt köksbord. Hon var en 68-årig änka som levde på en liten pension. Kvällen innan, exakt klockan tolv, hade hon stått vid sitt öppna fönster med sin gamla mobiltelefon för att filma fyrverkerierna över Reforma. Hennes barnbarn i Puebla älskade ljusspelen, och Teresa ville skicka en video till honom.
När hon granskade videon på morgonen frös hennes blod till is. Hennes kamera, riktad upp mot himlen, hade i bakgrunden fångat den enorma, upplysta balkongen mittemot. Under tolv skakiga, men fruktansvärt tydliga sekunder, hade hon fångat allt. Hon såg mannen som trängde in kvinnan mot räcket. Hon såg den våldsamma knuffen. Hon hörde det avlägsna skriket som dränktes av en exploderande raket.
Doña Teresa hade tvekat hela morgonen. Hennes händer skakade när hon höll i telefonen. Hon visste mycket väl vem som bodde i takvåningen. Hennes egen son, Miguel, arbetade som elektriker på ett av Montiels stora byggprojekt i Santa Fe. Om hon lade sig i detta, om hon utmanade en av stadens mest hänsynslösa oligarker, kunde hon förstöra sin sons framtid. Kanske till och med sätta sina egna liv i fara. Människor som Montiel förlorade aldrig; de krossade bara de som stod i deras väg.
Men klockan tolv på dagen slog hon på nyheterna. Reportrarna stod utanför sjukhuset Ángeles. Nyhetsankaret bekräftade att Isabel Ríos mirakulöst nog hade överlevt fallet och att hennes ofödda barn fortfarande var vid liv. Teresa tittade på en bild av Isabel som rullade i bakgrunden – en vacker, leende ung kvinna, ovetande om det helvete hon levde i.
