Christina visade ingen barmhärtighet. Hon klagade ständigt på att han lämnade smulor på bänken, att han tog för mycket plats i badrummet och att han inte bidrog tillräckligt till barnens fritidsaktiviteter. Den beundran och enighet de tidigare hade känt i sin gemensamma kritik mot Elena hade helt försvunnit, ersatt av en giftig och irritationsfylld vardag. Viktor började långsamt inse vidden av sitt misstag. Han saknade Elenas varma middagar, de rena lakanen, lugnet i hennes röst och den trygghet som hon helt osjälviskt hade erbjudit honom. Han försökte intala sig själv att han hade blivit orättvist behandlad, men under de långa, ensamma nätterna i taxin fann han sig själv återvända till den där ödesdigra kvällen i köket. Orden han hade skrikit åt henne ekade i hans huvud: Vem vill ha dig när du är femtiofem? Nu, när han såg sig själv i bilens backspegel – grå, sliten, utmärglad och ensam – insåg han med brutal klarhet att det var han själv som hade blivit oönskad, inte hon.
En regnig tisdagseftermiddag i november, nästan ett helt år efter uppbrottet, nådde Viktor sin bristningsgräns. Han hade blivit utskälld av Christina för att ha glömt att hämta tvillingarna från skolan, trots att han hade arbetat till klockan sex på morgonen och varit helt utmattad. Desperat, med kläder som luktade inrökt bil och blöta skor, fattade han ett impulsivt beslut. Han körde sin slitna bil till området där Elena bodde och parkerade på andra sidan gatan från hennes lägenhetshus. Han satt i bilen i flera timmar, huttrande i kylan, och stirrade upp mot de upplysta fönstren på tredje våningen. Klockan närmade sig sex på kvällen när han äntligen såg henne.
Elena kom gående från tunnelbanestationen. Hon bar en elegant ny kappa i kamelhår och ett mjukt, senapsgult halsduk som ramade in hennes ansikte. Hon höll i en paraply och gick med lätta, energiska steg. Vid sin sida hade hon en ståtlig, grånande man som Viktor aldrig hade sett förut. De skrattade åt något, djupt försjunkna i samtal, och mannen lutade sig närmare för att hålla paraplyet över dem båda med en naturlig, skyddande gest. Viktor kände hur en kall hand kramade hans hjärta. Han fumlade med dörrhandtaget, tanken var att springa fram, att kasta sig på knä, att be om ännu en chans. Han skulle lova att aldrig mer kräva något, lova att bryta med Christina, lova vad som helst för att få återvända till värmen.
Men när han klev ut ur bilen och hans fot landade i en djup vattenpöl, stannade han till. Han betraktade Elena där borta på trottoaren. Hon såg inte ut som den trötta, utarbetade kvinna han hade lämnat. Hon utstrålade en sällsynt sorts vitalitet, en glans som han aldrig hade kunnat ge henne eftersom han alltid hade sugit energin ur henne. Mannen vid hennes sida – som hette Tomas och var en arkitekt Elena mött genom Irinas nätverk – log varmt mot henne medan han öppnade portdörren. Innan hon klev in, stannade Elena upp ett ögonblick. Hennes blick svepte över gatan och stannade för en mikrosekund vid den mörka gestalt som stod halvt dold bakom en parkerad bil i ösregnet. Det fanns ingen igenkänning i hennes blick, inget hat, ingen sorg. Bara en flyktig likgiltighet över en främling i natten. Sedan vände hon sig om, gick in i ljuset i trapphuset och dörren stängdes mjukt bakom henne. Viktor stod kvar i mörkret, helt ensam i regnet, medan staden fortsatte andas runt honom, omedveten om den dolda tragedi som just spelat ut sin allra sista akt. Han vände långsamt tillbaka till taxin, startade motorn och körde ut i natten, väl medveten om att vissa dörrar, när de väl har stängts av en kvinna som funnit sitt eget värde, aldrig mer kan öppnas.
