“Åh, där är du,” sa Christina istället för en hälsning, utan att ens vända sig om. “Pappa, säg åt henne att inte väsnas på morgnarna. Grabbarna har rutiner, de lägger sig sent.”
Elena stannade på tröskeln. Hon var så upprörd att hon bokstavligen tappade andan. Hon såg på sin man. Han tittade bort, men samlade sig snabbt.
“Lena, vi har rådgjort här och beslutat,” började han med en självsäker ton. “Christina måste åka tidigt imorgon. Det finns ingen att lämna barnen hos. Därför stannar de här. Det är inget att diskutera. Jag är din man och har rätt att bjuda in barnbarn i mitt hem.”
“I ditt hem?” frågade Elena lågt.
“I vårt hem,” rättade Viktor sig mindre självsäkert. “Vi är ju en familj, vi bor tillsammans.”
Christina tog demonstrativt en klunk kaffe.
“Pappa, varför försvarar du dig inför henne? Du har bara ställt henne inför fullbordat faktum, det är allt. Hon är fru, hon är skyldig att lyda sin man. Hon tror visst att hon är någon drottning. Vi lämnar förresten pengar till mat. Fem tusen hryvnia.”
Fem tusen för två veckor, för två barn och en vuxen man — summan såg löjlig ut. Men det handlade inte ens om pengarna.
“Christina,” sa Elena mycket lugnt, även om allt inom henne darrade, “ta barnen, väskorna och gå.”
“Vad?!” Christina satte nästan i halsen. “Är du inte riktigt klok? Jag ska resa imorgon!”
“Det är ditt problem.”
“Pappa! Hör du vad hon säger? Hon kastar ut dina barnbarn på gatan!”
Viktor hoppade upp. Hans ansikte blev fläckigt rött.
“Nu räcker det, Lena. Du går över alla gränser. Om du inte ber om ursäkt omedelbart och tar emot barnen, så… jag vet inte ens vad jag gör!”
“Jag vet vad du gör,” svarade Elena och öppnade ytterdörren. “Du tar väskorna nu, hjälper din dotter ner och beställer en taxi åt dem. Och sen pratar vi.”
I det ögonblicket bestämde sig en av tvillingarna, Pasja, som tröttnat på att peta i stolens stoppning med en gaffel, för att roa sig på sitt eget sätt. Han tog tag i sockerskålen och slungade den mot golvet med ett glatt tjut. Porslinet splittrades och sockret spred sig som en vit matta över kaklet.
“Hoppsan!” ropade pojken glatt.
“Ingen fara, gubben, det betyder lycka!” kurrade Christina genast. “Tant Lena städar upp.”
Det blev droppen.
I Elenas huvud klickade det till. Den trötthet som samlats under åratal försvann, tålamodet med vilket hon rättfärdigat sin mans småsinthet, hans släktingars oförskämdhet och det konstanta utnyttjandet av hennes godhet var borta. Kvar fanns bara en kall klarhet.
“Ut,” sa hon lågmält, men med en sådan ton att Christina genast slutade le. “Alla ut ur min lägenhet.”
“Pappa, gör något!” skrek Christina inte längre.
“Du vågar inte,” fräste Viktor. “Om de går, går jag med dem. Är det det du vill uppnå? Vill du bli ensam på din ålderdom? Vem vill ha dig när du är femtiofem? Ska du leva med katter? Jag ställer ett ultimatum: antingen stannar barnen och du beter dig som en normal mormor och fru, eller så packar jag och går direkt.”
I hallen blev det en spänd tystnad. Till och med barnen blev tysta.
Elena såg på sin man som om hon såg honom på riktigt för första gången. Hon såg en man som bott fem år i hennes lägenhet, utnyttjat hennes omtanke, kört en bil som hon bidragit till underhållet av, ätit mat hon lagat och samtidigt varit övertygad om att han gjorde henne en tjänst genom sin närvaro.
“Okej,” sa hon.
På Viktors ansikte dök ett triumferande leende upp.
“Ja, se där. Om du bara hade gått med på det direkt hade det inte blivit någon cirkus. Christina, packa upp sakerna…”
“Du förstod inte, Vitja,” avbröt Elena honom. “Jag gick med på ditt förslag att packa väskorna. Packa. Jag ger dig en halvtimme.”
Leendet försvann omedelbart.
“Menar du allvar? Kastar du ut din man på grund av ett vanligt bråk? Vem vill ha dig?”
“Lycka till,” svarade Elena lugnt. “Fast en ung kvinna behöver bo någonstans och äta något. Och du har ingenting förutom skulder och ambitioner.”
“Jag kommer att kräva hälften av lägenheten!” skrek Viktor. “Jag renoverade här! Tapetserade!”
“Lägenheten köptes före äktenskapet,” påminde Elena. “Och alla kvitton för renoveringen är betalda med mitt kort. Jag har sparat kontoutdragen. Precis som banköverföringarna till din bil. Om du vill processa — varsågod. Men bra advokater är dyra.”
“Du kommer att ångra dig!” väste han till sist.
Ett halvår gick.
Elenas liv blev lugnt och lyckligt. Hon renoverade äntligen sovrummet ordentligt, började gå till simhallen på kvällarna. Där träffade hon en intressant kvinna vid namn Irina, och snart blev de vänner, började gå på teater och kaféer tillsammans.
