Jag kom till min före detta bästa väns bröllop på armbågarna, med lera som frös under naglarna och ett färskt trakeotomirör som skrapade fram varje andetag ur min strupe.

“Nej, nej,” sa han snabbt och höjde en lugnande hand. “Det är inte så. Det är extremt komplicerat, och ni är förmodligen bara ett offer för tillfälligheter. Det här nätverket använder legitima företag som ovetande målvakter. Jag ville bara varna dig. Se över era leverantörskedjor. Och om du ser något misstänkt i bokföringen, vad som helst…”

“Du är den första jag ringer,” sa jag och andades ut som i lättnad.

När Miller lämnade kontoret stod jag vid fönstret och såg hans bil köra iväg. Mitt falska leende dog. Algoritmen hade en blind fläck. Och Miller, lika envis som en blodhund, hade fått upp ett svagt spår i vinden. Jag var tvungen att agera direkt. Jag kunde inte radera bevisen – det skulle bara bekräfta hans misstankar. Jag var tvungen att styra honom åt ett annat håll.

Samma natt kontaktade jag Elena via den krypterade kanalen.

Vi har ett problem, skrev jag. FBI sniffar i periferin. De har hittat Cypern-länken.

Svaret dröjde femton minuter. Vems fel? frågade hon bara.

Mitt system, ditt skalbolag. Irrelevant nu. Jag behöver en måltavla för att kasta dem av spåret. Vem i ditt syndikat har blivit obekväm på sistone?

Elena var tyst i nästan en timme. När svaret kom, var det kallt och beräknande. En av löjtnanterna i Bogotá. Han heter Vargas. Han har klagat på vår “nya” avgift på trettio procent. Han anser att du är en parasit och planerar ett privat besök i din stad för att “omförhandla” avtalet utan mitt godkännande. Han är i Miami nu. Ge honom till FBI.

Jag log i mörkret. Vargas. Ett perfekt offerlamm.

Jag tillbringade resten av natten med att bygga ett digitalt brödsmulespår. Jag omstrukturerade Cypern-pengarna så att de plötsligt såg klumpiga och oprofessionella ut, och ledde dem rakt in på ett konto i Miami som tillhörde Vargas. Sedan läckte jag anonymt IP-adresserna till Millers enhet på FBI. Jag målade upp Vargas som hjärnan bakom det nya nätverket, en aggressiv kartellmedlem som försökte flytta in på Grant Vales gamla territorium.

Två dagar senare läste jag i nyheterna att en hög uppsatt kartellmedlem hade gripits i en massiv FBI-razzia i Miami, anklagad för storskalig penningtvätt. Miller ringde mig samma eftermiddag.

“Du behöver inte oroa dig mer, Mara,” sa han, hans röst fylld av tillfredsställelse. “Vi fick honom. Det var ett sydamerikanskt kartellbygge. Din leverantör på Cypern var bara en bricka i deras spel. Du och Phoenix House är rena.”

“Tack, Marcus,” sa jag mjukt. “Jag kan inte beskriva hur mycket det betyder att veta att vi är säkra.”

Jag lade på luren och stängde ögonen. Vargas var borta. Elena hade eliminerat en intern fiende utan att smutsa ner sina egna händer, och jag hade manipulerat FBI till att agera som min personliga säkerhetsstyrka.

Ett år passerade. Phoenix House öppnade tre nya filialer över hela landet. Jag vann priser för mitt välgörenhetsarbete. Jag stod på scener i gnistrande klänningar som täckte mina ärr och tog emot checkar från samma societetsmänniskor som en gång hade druckit champagne på Biancas och Grants bröllop. De log mot mig, ovetande om att pengarna de donerade var ingenting jämfört med de miljarder jag kontrollerade i skuggorna.

Grant satt i ett federalt fängelse med maxsäkerhet. Jag såg till att en anonym donation gjordes till fängelsets bibliotek varje månad, alltid i hans namn, bara för att påminna honom om att jag visste exakt var han var. Bianca hade förlorat sitt överklagande. Hennes skönhet tynade bort bakom galler, förstörd av bitterhet och insikten om att hon aldrig skulle få tillbaka sin status.

Jag hade vunnit. Men jag visste också att spelet aldrig tar slut.

En kväll, i slutet av mitt andra år som Ikaros, fick jag ett meddelande utanför den vanliga krypterade kanalen. Ett fysiskt brev låg på mitt skrivbord på Phoenix House. Inga frimärken. Någon hade gått in och lagt det där.

Jag öppnade kuvertet med en brevsprättare. Inuti låg ett enda, svartvitt fotografi. Det var taget från ett avstånd, men det var tydligt. Det var en bild på mig, tagen genom fönstret till min takvåning, sittande framför min krypterade dator mitt i natten.

På baksidan av fotografiet fanns ett handskrivet meddelande, skrivet med elegant, bläckpenna.

Det finns alltid en spegel, Mara. Och vissa av oss gillar inte att bli använda. Vi ses i Genève. – E.R.

Jag kände ingen rädsla när jag läste orden. Bara en kall, elektrisk förväntan. Elena Rostov hade äntligen insett att jag inte bara tvättade hennes pengar. Genom mitt “Kapillärnätverk” hade jag i hemlighet kopierat varje transaktion, varje kontonummer, varje mutad tjänsteman i hennes globala nätverk. Jag hade makten att förinta henne, och nu visste hon det.

Hon kallade mig till Genève. Inte för att förhandla, utan för att strida.