Jag kom till min före detta bästa väns bröllop på armbågarna, med lera som frös under naglarna och ett färskt trakeotomirör som skrapade fram varje andetag ur min strupe.

Jag programmerade ett dödmansgrepp. Ett litet, elegant skript som vilade på en säker server på Island. Om jag inte loggade in och angav en 64-tecken lång lösenordsfras var tolfte timme, skulle skriptet exekvera. Det skulle inte skicka bevisen till polisen. Det skulle publicera de exakta routingnumren, kontosaldona och de geografiska koordinaterna för varje cent av Elenas nätverk till åtta av världens farligaste, konkurrerande brottssyndikat. Det skulle bli en global, blodig skattjakt, och Elena skulle vara den som målat krysset på kartan.

Onsdagskvällen övergick i natt. Jag sov inte. Jag satt vid köksön i min lägenhet och drack te för att lugna min hals, medan staden utanför långsamt tystnade. Regnet hade börjat falla, slående mot fönsterrutorna i en oförutsägbar rytm. Jag tänkte på Bianca, som nu satt i en cell där tystnaden var hennes enda sällskap. Jag tänkte på Grant, vars namn hade blivit ett gift. De hade försökt förgöra mig med eld, och i gengäld hade jag blivit aska – oåtkomlig, omöjlig att bränna igen.

Torsdag morgon. Klockan 07:50 stod jag i foajén till min byggnad. Regnet piskade mot asfalten. Jag bar en lång svart överrock, händerna djupt begravda i fickorna. Klockan 07:58 gled en svart Audi A8 upp vid trottoaren. Den saknade registreringsskyltar fram, och fönstren var tonade så mörka att de liknade obsidian.

Bakhjulet stannade exakt i linje med dörren. Chauffören steg inte ut. Istället sänktes det bakre fönstret ljudlöst, bara några centimeter. Jag gick ut i regnet. Den kalla luften bet i mina lungor, ett skarpt och välkommet andetag. Jag lutade mig fram mot glipan i fönstret.

“Sätt dig i bilen, Mara,” sa en mansröst inifrån mörkret. Den var platt, amerikansk, professionell. “Vi har ett plan som väntar på flygplatsen.”

“Jag flyger inte idag,” svarade jag. Min raspiga röst skar genom ljudet av regnet.

“Det var inget erbjudande. Elena var tydlig med konsekvenserna. Om du inte sätter dig i bilen, gör vi ett samtal. Centret börjar brinna innan du ens hunnit tillbaka upp till din lägenhet.”

Jag drog fram min telefon från fickan. Skärmen lyste upp min våta kind. Jag vinklade den mot det smala öppna fönstret. På skärmen visades ett direktflöde, en nedräkningstimer som tickade: 11:59:45.

“Ring ditt samtal,” sa jag, min röst svalare än regnet. “Men innan du gör det, föreslår jag att du ringer Elena. Be henne logga in på Genève-servern, nod 4-Alpha. Säg åt henne att titta på den dolda mappen med namnet ‘Ikaros’. Hon kommer att förstå.”

Mannen i bilen var tyst. Jag kunde nästan höra hur han vägde sina alternativ. Att mörda mig här på gatan var uppenbarligen inte hans order; han behövde min hjärna, inte min kropp.

“Vad har du gjort?” frågade han, rösten en oktav lägre.

“Jag har gjort det jag är bäst på,” svarade jag. “Jag har omstrukturerat hennes portfölj. Säg till Elena att varje cent av hennes tvåhundra miljoner dollar nu styrs av en algoritm jag skapat. Pengarna är låsta. Hon kan se dem, men hon kan inte flytta dem. Bara jag kan det. Och om jag inte återställer min timer var tolfte timme, kommer varje rivaliserande kartell i Europa och Sydamerika att få de exakta koordinaterna till hennes små hemliga skattekistor. De kommer inte att komma efter mig, chaufför. De kommer att komma efter henne. De kommer att flå henne levande för att få koderna.”

Fönstret rullades ner helt. Mannen i baksätet var i femtioårsåldern, klädd i en oögonfallande grå kostym. Han höll en mobiltelefon i handen. Hans ögon var kalla, men jag såg sprickan av osäkerhet i dem.

“Du bluffar. Inget system är så tätt.”

“Testa mig,” viskade jag. “Bränn ner mitt center. Skjut mig här. Och se sedan hur Elenas imperium slits i stycken av hundra hungriga vargar innan solen går ner.”

Han höll min blick i vad som kändes som en evighet. Sedan lyfte han telefonen och slog ett nummer. Han talade lågt på ryska. Jag väntade, stod stilla i regnet medan min rock blev tyngre av vattnet. Jag kände ingen rädsla. Det var sanningen. Det är det som gör en person verkligt farlig; när överlevnadsinistinkten har bytts ut mot en ren, matematisk vilja att vinna.

Han avslutade samtalet och tittade på mig igen. “Elena vill tala med dig.” Han räckte ut telefonen genom fönstret.

Jag tog den. “Mara,” sa jag.

“Du är modigare än din fil antydde,” sa Elenas röst, inte längre uttråkad. Det fanns en skarp kant av vrede i den, slipad och farlig. “Men du är också dum. Tror du att ett dödmansgrepp skyddar dig? Vi kan kidnappa dig. Vi kan hålla dig vid liv och tvinga dig att skriva in lösenordet var tolfte timme tills vi knäckt algoritmen.”