Ljuset som silade in genom mina sovrumsgardiner morgonen därpå var lika grått och jämntjockt som det hade varit kvällen innan, men inom mig rådde en strålande klarhet. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på regnet som fortfarande trummade mjukt mot fönsterblecket. Doften av rostad vitlök och plommon hängde ännu svagt kvar i lägenheten, ett tyst och hemtrevligt vittnesbörd om min egen triumf. Jag hade sovit fantastiskt, en djup och drömlös sömn som man bara kan få när man har fattat ett helt rätt beslut och kastat bort en onödig börda.

När jag klev upp och svepte om mig min tjockaste morgonrock kände jag mig märkligt lätt. Jag gick ut i köket, ställde mig vid fönstret och betraktade den regniga innergården medan min espressomaskin brummade igång. Inget billigt, halvtomt snabbköpste här inte. Jag hällde upp mitt kaffe i min favoritkopp av keramik, satte mig vid köksbordet och log för mig själv. Hela gårdagskvällen spelades upp i mitt huvud som en bisarr, komisk kortfilm. Valerijs självgoda leende, hans pretentiösa utläggningar om att vara ”en riktig man av gamla principer”, och sedan den episka finalen – det knöliga, öppnade tepaketet. Det var så absurt att det nästan kändes påhittat.

Min telefon surrade till på bordet. Det var min väninna och kollega, Klara. Vi hade känt varandra i femton år och hon var min trogna följeslagare i livets alla med- och motgångar.

”Godmorgon! Hur var den stora romantiska middagen med Lord Valerij? Svävar du på moln eller behöver du räddas?” stod det i hennes meddelande.

Jag log brett och tryckte snabbt på uppringningsknappen. Klara svarade efter första signalen.

”Hej! Jag väntade på att du skulle vakna,” kvittrade hon. ”Berätta allt! Hade han med sig hundra röda rosor eller sjöng han en serenad i regnet?”

”Bättre än så, Klara,” svarade jag med en röst som vibrerade av undertryckt skratt. ”Han hade med sig te.”

”Te? Vadå, någon exklusiv kinesisk sort i en lackerad trälåda? Lite tråkigt kanske, men ändå omtänksamt.”

”Nej,” sa jag och tog en slurk kaffe. ”Det var Earl Grey från snabbköpet. På extrapris. Och det bästa av allt – paketet var redan öppet och han hade tagit några påsar själv eftersom det tydligen var synd att låta dem förfaras.”

Det blev knäpptyst i luren i flera sekunder. Sedan brast Klara ut i ett skratt som var så högt att jag var tvungen att hålla bort telefonen från örat. Hon skrattade så hon kiknade, hostade till och började sedan skratta igen.

”Du skojar! Nina, säg att du hittar på!” flämtade hon.

”Jag önskar att jag hade den fantasin. Han räckte över det knöliga paketet och förväntade sig att jag skulle brista ut i tacksamhetsgråt över hans generositet. En man måste ju göra sin insats, som han uttryckte det.”

”Vad gjorde du?” frågade Klara, vars röst nu darrade av upphetsning.

”Jag bad honom ta sin fuktiga kappa och gå. Middagen blev inställd. Sedan drack jag en flaska av min bästa Amarone och åt upp allt kött själv.”

Klara jublade i luren. Hon deklarerade att vi var tvungna att fira denna milstolpe med en långlunch och att Valerij hädanefter skulle gå under namnet Tepåsen.

När jag hade lagt på kände jag en djup tillfredsställelse. Händelsen hade kunnat få mig att tappa hoppet om män, få mig att stänga ner min profil på dejtingsajten och besluta mig för att förbli eremit för resten av mitt liv. Men konstigt nog hade den motsatt effekt. Den hade befriat mig. Den hade visat mig var mina gränser gick och bekräftat att jag inte behövde nöja mig med smulor – eller överblivna tepåsar – bara för att slippa vara ensam. Jag hade det bra precis som jag hade det, och om någon skulle bjudas in i min värld, så var de tvungna att vara värda min tid.

Senare den eftermiddagen satte jag mig vid datorn. Jag loggade in på dejtingsajten och tittade på min profil. Min presentation var trevlig, saklig och kanske lite försiktig. Jag bestämde mig för att det var dags för en förändring. Längst ner i min profiltext, precis under raden där jag beskrev mitt intresse för teater och promenader, lade jag till en ny mening:

”Jag är en självständig kvinna som uppskattar ärlighet och god mat. Och som en vänlig upplysning: Om du planerar att bjuda in dig själv på middag hemma hos mig, vänligen lämna dina öppnade, begagnade tepaket hemma.”

Det kändes otroligt skönt att trycka på spara.

Dagarna och veckorna som följde visade det sig att min lilla uppdatering fungerade som ett helt fantastiskt filter. Vissa män, uppenbarligen helt utan humor eller kanske oroligt medvetna om sin egen snålhet, slutade skriva. Andra skickade förvirrade meddelanden och undrade vad jag menade. Men så fanns det en tredje kategori. De män som faktiskt läste profilen, förstod ironin och uppskattade en kvinna med skinn på näsan.