Dagarna gick och november övergick i en krispig december. Min lilla uppdatering i profilen visade sig vara ett utmärkt filter. De män som saknade humor eller som kände sig träffade försvann snabbt, medan de som faktiskt läste och förstod ironin hörde av sig med glimten i ögat.

En av dem var Tomas.

Tomas var sextioett, arbetade som landskapsarkitekt och hade bilder där han oftast bar en tjock stickad tröja och hade jord på händerna. Han inledde sin kontakt med ett meddelande som fick mig att skratta: “Hej Nina! Jag har tyvärr inget öppet tepaket att erbjuda, men jag har en oöppnad burk med min egen hemgjorda hjortronsylt. Skulle det duga som inträdesbiljett för en kaffe?”

Vi träffades på ett enkelt fik i stan. Tomas var inte full av storslagna ord om traditionella könsroller eller mannens plikt att ‘vara en försörjare’. Han var jordnära, lyssnade uppmärksamt och hade ett skratt som smittade av sig. När notan kom lade han diskret fram sitt kort, men när jag insisterade på att vi skulle dela, log han bara och sa: “Okej, men då bjuder jag nästa gång. För jag hoppas verkligen att det blir en nästa gång.”

Det blev en nästa gång. Och en till.

Med Tomas fanns det ingen press, inget spel och inga falska fasader. Vi promenerade i snön, gick på museum och delade tystnaden lika mycket som samtalen. När han till slut blev hembjuden till mig på middag – en månad efter vår första träff – ringde han inte på för att ställa krav.

När jag öppnade dörren stod han där med snö i håret, ett varmt leende på läpparna och två saker i händerna: en vacker, frostig amaryllis och den där utlovade burken med hjortronsylt. Oöppnad, förstås.

“Till den vackra värdinnan,” sa han och blinkade ena ögat.

Vi satt i mitt kök till långt efter midnatt. Vi drack vin, åt mat och pratade om drömmar, besvikelser och livet som det faktiskt är, inte som det ser ut i sagorna.

Jag insåg då att dejting efter femtio inte handlar om att hitta någon som kan rädda en, eller någon som lever efter förlegade manus. Det handlar om att hitta någon som respekterar ens tid, uppskattar ens sällskap och som vet att den finaste gåvan man kan ge en annan människa inte är dyra löften – utan genuin närvaro och värme.

Och visst drack vi te den kvällen också. Men det var mitt eget, noga utvalda Earl Grey, och det smakade helt underbart.