— Nå naturligtvis är det öppet! Jag köpte det här teet nyligen och provade ett par påsar.

Det visade sig vara mycket rejält — starkt, bra.

Jag tänkte, varför köpa ett paket till?

Jag beslutade att dela med dig.

Det är synd att låta det gå till spillo!

Och du har säkert något gott till teet.

Du är ju en riktig husmor…

Jag stod där med det halvtomma tepaketet i handen och kände hur en blandning av skratt och ilska bubblade upp inom mig. Alla hans vackra ord om att vara en “försörjare” och en “riktig man av gamla principer” ekade i mitt huvud och krockade våldsamt med verkligheten: en man som var för snål för att ens köpa en oöppnad present till kvinnan han påstod sig uppvakta.

“Valera,” sa jag med en röst som var obehagligt lugn, “låt mig förstå det här rätt. Du bjöd in dig själv på middag, förväntade dig en festmåltid, och din ‘insats’ är några överblivna tepåsar från ditt eget skafferi?”

Han rynkade pannan, uppenbart oförstående inför min plötsliga kyla. “Men Nina, teet är ju av bra kvalitet! Varför kasta bort pengar på onödigheter när det här duger alldeles utmärkt? Vi är ju vuxna människor, vi behöver inga fåniga och dyra gester.”

Jag tittade in mot matsalen. Jag såg det vackert dukade bordet, de tända ljusen, kristallglasen och kände doften av köttet med plommon som jag hade lagt ner min själ i. Sedan tittade jag på mannen framför mig. Illusionen var bruten, krossad i tusen bitar. Den galante gentlemannen var i själva verket bara en snål och självgod egoist.

“Du har helt rätt, Valera,” sa jag och räckte resolut tillbaka det skrynkliga paketet till honom. “Vi är vuxna människor. Och som en vuxen kvinna har jag insett att min tid, min ansträngning och min gästfrihet är värda mycket mer än någons överblivna rester – både när det gäller te och sällskap.”

Hans självgoda leende försvann omedelbart och ersattes av indignation. “Vad menar du? Du tänker väl inte kasta ut mig och ställa in middagen bara för en sådan obetydlig småsak? Du har ju redan lagat maten!”

“Det är ingen småsak, det handlar om grundläggande respekt,” svarade jag och öppnade ytterdörren på vid gavel. “Varsågod och ta din kappa. Middagen är inställd för din del.”

Han försökte protestera, muttrade något argt om “otacksamma moderna kvinnor” och “bortkastad tid”, men jag stod orubbligt fast. Han tog på sig sin fuktiga kappa och klev ut i den regniga novemberkvällen. När dörren äntligen slogs igen bakom honom kände jag inte besvikelse, utan en enorm, befriande lättnad.

Jag gick in i köket, hällde upp ett glas av mitt absolut finaste rödvin och satte mig vid bordet. Jag åt den fantastiska middagen i mitt eget, alldeles utmärkta sällskap. Och jag var djupt tacksam över att jag slapp dricka hans billiga te.

Del 2: Eftersmaken av en stark kopp te

Nästa morgon vaknade jag till ljudet av regnet som fortfarande smattrade mot fönsterrutan. Ljuset i sovrummet var grått och dämpat, men inom mig kände jag en oväntad strålande klarhet. Jag sträckte på mig under det varma täcket och log för mig själv när jag kom att tänka på gårdagens händelser. Det halvtomma tepaketet kändes redan som en absurd, komisk detalj ur en dålig film.

När jag satt i köket med min egen, nybryggda och starka morgonkaffe – långt ifrån Valerijs överblivna tepåsar – ringde min telefon. Det var min dotter, Anna.

“Hej mamma! Hur gick din stora romantiska middag igår? Jag väntade på en uppdatering hela kvällen,” kvittrade hon i andra änden av linjen.

Jag tog en klunk av kaffet och kunde inte låta bli att skratta högt. “Åh, Anna. Du kommer inte att tro mig när jag berättar det här.”

Jag redogjorde för hela kvällen, från de tända ljusen och köttet med plommon till det ögonblick då ‘den galante gentlemannen’ drog fram ett öppnat, billigt tepaket ur innerfickan som sin stora gåva. I andra änden blev det först alldeles tyst, sedan brast Anna ut i ett gapskratt som tvingade henne att hämta andan flera gånger.

“Mamma, du skojar! Han tog med sig begagnat te?! Herregud, det är ju nästan briljant i sin snålhet. Vad gjorde du?”

“Jag kastade ut honom,” sa jag lugnt. “Och sedan åt jag den bästa middagen jag haft på länge. Alldeles ensam.”

“Bravo, mamma! Jag är så stolt över dig,” sa Anna varmt. “Han förtjänade inte ens doften av din mat.”

När vi hade lagt på kände jag hur ett nytt kapitel tog sin början. Jag gick fram till min dator, öppnade dejtingsajten och klickade fram min profil. Jag tittade på mina bilder och min beskrivning. Jag hade skrivit att jag sökte ‘en ärlig och pålitlig man för trevligt sällskap’. Nu lade jag till en liten, humoristisk mening längst ner: “Observera: Om du planerar att bjuda dig själv på middag, vänligen lämna dina öppnade tepaket hemma.”