”Gå och packa din favoritskola, Mia”, sa jag, och försökte låta som att vi skulle på ett äventyr. ”Och ditt gosedjur. Vi ska åka på en liten resa, bara du och jag.”
Jag rusade upp till mitt sovrum, packade en väska med kläder, pass, alla kontanter jag hade tagit ut de senaste dagarna, och lade inspelaren försiktigt i en ziplock-påse.
Då hörde jag det.
Ett mjukt knackande på ytterdörren. Det var inte Ethans bil. Han hade en nyckel. Jag smög fram till fönstret och kikade ut bakom gardinen.
En svart SUV stod parkerad på gatan. Två män i mörka kläder stod vid min dörr, och bakom dem stod en kvinna.
Fröken Parker. Hon höll “Subjekt L” i handen. Barnet bar en likadan jacka som Mias.
De skulle genomföra bytet nu. De skulle ta mig och den riktiga Mia med våld ikväll. De visste att jag inte hunnit ladda upp mina foton, att de fortfarande var i min telefon. De skulle radera allt, släppa av kopian, och få mig att försvinna.
Skräcken sköljde över mig, men jag vägrade bli ett offer.
”Mia”, viskade jag skarpt nerför trappan. ”Kom hit, nu. Tyst som en mus.”
Hon sprang upp, märkte allvaret i min röst, och kramade min hand. ”Vad händer mamma?”
”Vi måste gå ut bakvägen. Vi leker kurragömma med de där ute.”
Vi smög nerför baktrappan och ut i den kalla kvällsluften via dörren till tvättstugan. Vi klättrade över staketet till grannens trädgård och sprang böjda i mörkret genom buskaget, bort mot nästa gata. Min puls slog i ett ohälsosamt tempo, jag vände mig om och såg hur ficklampornas sken började svepa över väggarna inne i vårt hus. De hade brutit sig in.
Jag visste exakt vart vi måste gå. Vi kunde inte ta min bil, den stod i garaget och de bevakade den säkert. Vi behövde ta oss till polisstationen till fots, men det var flera kilometer bort, och deras män skulle patrullera gatorna.
Men så stannade jag upp. En plan formades, så mörk och riskabel att den nästan kändes omöjlig, men det var vår enda utväg.
”Mia, lyssna noga på mig”, sa jag och drog ner henne bakom en stor häck, tre gator bort från vårt hem, nära fröken Parkers hus. ”Kommer du ihåg den andra flickan? Flickan hos fröken Parker?”
Mia nickade stort.
”De tvingar henne att vara där. De var dumma mot henne och tvingade henne att se ut som du. Hon är rädd. Vi måste rädda henne. Och sedan måste vi ringa polisen.”
Om vi dök upp på polisstationen med båda barnen… Om polisen och läkarna såg de två flickorna, identiska, sida vid sida, med det medicinska ärret, och jag spelade upp Richards bekännelse – då skulle de inte kunna sopa det under mattan. De mäktiga Vanguard-advokaterna skulle vara maktlösa mot den levande chocken av de två flickorna i samma rum.
Vi smög mot fröken Parkers hus. Hon var ju hemma hos mig, med männen. Vilket betydde att huset var tomt? Nej, hon hade barnet med sig! Jag hade sett henne med flickan vid min dörr.
Förvirringen slog mig. Om de hade kopian med sig till mitt hus, innebar det att de redan hade genomfört bytet? Nej, jag hade hållit Mias hand hela tiden. Men varför skulle fröken Parker ta med sig kopian till huset innan jag var borta? För att de tänkte ta hand om allt ikväll.
En SUV passerade långsamt på gatan framför oss. Det var en av Ethans familjs bilar. De letade efter mig på gatorna. Jag drog in Mia djupare i skuggorna.
Jag insåg att om vi försökte nå stationen till fots, skulle de hitta oss. Jag behövde en bil.
Fröken Parkers bil stod kvar på hennes uppfart. Hon hade åkt med männen i SUV:en.
Jag visste att fröken Parker brukade gömma en reservnyckel under en falsk sten vid verandan – Ethan hade nämnt det en gång när han skrattat åt hur klichéartad hon var. Vi smög fram över hennes gräsmatta. Jag letade desperat bland stenarna. Min hand slog emot en som kändes ihålig, av plast. Jag vände på den. Nyckeln glänste i ljuset från gatlampan.
”Hoppa in i baksätet, lägg dig ner på golvet”, väste jag till Mia.
Vi kastade oss in i bilen. Jag startade motorn. Det var ingen tid för försiktighet. Jag slängde i backen och trampade gasen i botten. Bilen tjöt när däcken spann på uppfarten, och jag flög ut i gatan. Jag såg i backspegeln hur bromsljusen på familjens SUV lyste upp längre ner på gatan; de hade hört mig. De vände om.
Nu gällde det. Det var en kapplöpning genom nattens förorter. Jag kramade ratten, trampade på gasen och flög genom de tysta bostadsområdena. SUV:en närmade sig bakifrån, dess helljus bländade mig i backspegeln. De var i en tyngre, snabbare bil.
”Ligg kvar där nere, Mia!” skrek jag.
