De skulle byta ut min dotter mot kopian. De skulle vänta på att jag skulle märka det. Och när jag började skrika att barnet i mitt hus inte var mitt, när jag pekade på små skillnader som bara en mor kan se, skulle Ethan spela den oroliga, bedrövade maken. Han skulle kalla in läkare. Han skulle visa dem mitt “psykotiska sammanbrott”. Och sedan skulle jag låsas in, berövad mina rättigheter, min frihet och min dotter. De skulle få Mia. Och kopian? Vad skulle hända med det stackars modifierade barnet hos fröken Parker när bytet väl var gjort och jag var borta?

Jag raderade försiktigt mina spår i iPaden, stängde appen och lade tillbaka den exakt som den legat. Min kropp var kallsvettig, men mitt sinne var plötsligt glasklart. Den förlamande paniken från tidigare under kvällen hade förångats och ersatts av en kall, vitglödande vrede.

De trodde att jag var svag. De trodde att de kunde bryta ner mig med samma sjukdom som tog min mor. Men de hade glömt en grundläggande sanning om naturen: ingenting är farligare än en mor som skyddar sitt barn.

Spelregler förändras

Följande morgon vaknade jag innan Ethan. Jag gjorde i ordning Mias frukost, bryggde kaffe och dukade bordet. När Ethan kom ner, i sin nypressade kostym, mötte jag honom med ett ljust leende. Jag kysste hans kind. Jag klagade på hur trött jag var och nämnde att jag funderade på att boka in en spa-weekend för mig själv nästa månad. Jag spelade rollen som den ovetande, aningslösa hustrun till perfektion.

När han åkte till jobbet, kramade jag om Mia i hallen.

”Lyssna på mig nu, älskling”, viskade jag i hennes öra medan jag rättade till hennes krage. ”Du vet att jag älskar dig mest av allt i hela världen, eller hur?”

”Jag älskar dig också, mamma.”

”Och om någon, vem som helst, försöker säga till dig att du ska följa med dem istället för mig – även om det är farmor och farfar, eller till och med pappa eller fröken Parker – så vill jag att du ropar på mig i ditt huvud, och att du springer åt andra hållet. Förstår du?”

Mia såg förvirrad ut, hennes stora ögon blinkade snabbt. ”Varför då?”

”Det är bara en ny lek”, sa jag och tvingade fram ett skratt. ”En hemlig lek bara för oss två. Lova mig.”

”Jag lovar”, sa hon allvarligt.

Jag körde henne till skolan. Jag såg henne springa in genom dörrarna. Jag stannade kvar i bilen tills klockan ringde in. Jag såg fröken Parker stå på skolgården, i en grå kofta, vinkande åt barnen. Ett hat så djupt att det smakade metall i munnen vällde upp i mig. Den där kvinnan log mot mitt barn på dagarna, och åkte sedan hem för att träna hennes ersättare på kvällarna.

Jag körde inte till mitt eget jobb den dagen. Jag stängde av min telefons GPS, plockade ut SIM-kortet och köpte en billig kontanttelefon i en kiosk på andra sidan stan. Sedan körde jag till biblioteket, satte mig vid en av de offentliga datorerna och började kartlägga.

Om jag bara tog Mia och flydde, skulle de använda sina resurser, sina miljoner och sina kontakter för att hitta oss. Ethan skulle anmäla mig för barnarov. Med min mammas historia och hans föräldrars inflytande skulle de övertyga polisen om att jag hade tappat förståndet. Jag kunde inte bara fly. Jag var tvungen att exponera dem. Jag var tvungen att förstöra “Projekt M” från insidan, och jag behövde obestridliga bevis för att inte bara rädda mig själv, utan också rädda det där andra stackars barnet från vad de än planerat för henne.

Nästa steg var Clara Parker.

Jag spenderade förmiddagen med att gräva i offentliga register. Clara Parker var 32 år gammal, ogift, inga barn. Men när jag kollade hennes ekonomiska historia fann jag något intressant. För tre år sedan hade hon ansökt om personlig konkurs. Hon hade enorma skulder efter en misslyckad företagsidé och obetalda studielån. Men för arton månader sedan hade hon plötsligt köpt det fina huset i förorten kontant. Inget bolån.

Det var Ethans föräldrar, givetvis. De hade köpt henne. De hade hittat en desperat, skuldsatt lärare med tillgång till min dotter och köpt hennes lojalitet.

Jag insåg att fröken Parker inte var mastermind. Hon var en bricka. En välbetald barnvakt och medbrottsling, men sannolikt lika kontrollerad av Richard och Elaine som alla andra i deras omloppsbana. Det betydde att hon var den svaga länken.

Vid lunchtid, när jag visste att hon hade rast i skolan, körde jag till hennes hus. Jag parkerade på uppfarten, klev ur och gick fram till dörren. Jag ringde inte på. Jag gick runt huset, prövade bakdörren – låst – och fönstren. Ett källarfönster hade ett trasigt hasplås. Det krävde all min styrka, men jag lyckades bända upp det tillräckligt för att åla mig in, fötterna först, ner i mörkret.