— Jag är Vadims blivande fru. Jag bestämde mig för att titta på huset i förväg, det som väldigt snart kommer att bli vårt.

Del 2: Verklighetens Pris

Mariana stod i hallen till Vadims lyxlägenhet. Den mjuka, förföriska fasaden hon hade burit under de senaste månaderna höll på att spricka. Hennes perfekta manikyr trummade otåligt mot marmorbordet medan hon lyssnade på Vadims stammande förklaring.

— Så du menar att du, utan att ens ringa mig, skrev över en fastighet värd tiotals miljoner på din ex-fru? — hennes röst var låg, men den vibrerade av en raseri som fick Vadim att rygga tillbaka.

— Mariana, du förstår inte, — försökte Vadim försvara sig och drog en hand genom håret. — Mamma hade dokument. Om Luda hade gått till domstol med den informationen om mina oredovisade inkomster, hade Skatteverket fryst alla mina tillgångar. Det nya projektet hade dött direkt. Jag hade inget val! Huset var en nödvändig förlust för att rädda företaget.

Mariana skrattade till, ett kort, kallt ljud som ekade i den minimalistiska hallen. — En nödvändig förlust? Det var mitt hus, Vadim. Vi skulle sälja det. De pengarna skulle gå till vår bröllopsresa och till min nya salong. Du lät din gamla mamma lura dig som en liten pojke! Tror du verkligen att hon hade riktiga papper? Hon bluffade, din idiot!

Orden träffade Vadim som ett slag i magen. Bluffade? Tanken hade inte ens slagit honom under den stressiga middagen. Hans mammas iskalla självförtroende hade varit så övertygande. Han sjönk ner på soffan och stirrade tomt framför sig. Plötsligt såg han Mariana med andra ögon — inte som den vackra, stöttande kvinnan han trodde han kände, utan som någon som enbart brydde sig om siffrorna på hans bankkonto.

Medan stämningen i Vadims lägenhet var giftig, andades huset i förorten ut.

Ljudmila vaknade nästa morgon av att solljuset strömmade in genom fönstret. För första gången på över tre år kände hon ingen klump i magen. Hon låg kvar i sängen en stund och lyssnade på ljudet av Taras och Marijka som bråkade lekfullt nere i köket över vem som skulle få de sista flingorna. Det var ett vardagligt, underbart ljud.

Hon gick nerför trappan och lade handen mot väggen. Mitt hus, tänkte hon. Barnens hus. Det fanns inget längre som hängde över dem. Under förmiddagen kom Olena och Anna Vasilievna förbi med kaffe och nybakade bullar för att fira.

— Vet ni vad det första jag ska göra är? — sa Ljudmila när de satt runt köksbordet. — Jag ska tapetsera om vardagsrummet. Jag har hatat den där gråa, sterila färgen som Vadim insisterade på sedan dagen vi flyttade in. Det ska bli varmt. Kanske gult, eller mjukt grönt.

— Gör det till ditt, Ludotjka, — log Anna Vasilievna och smuttade på sitt kaffe. — Och om du behöver hjälp med att betala för renoveringen, har jag sparat lite.

— Nej, farmor, jag har faktiskt en plan, — Ljudmila rätade på ryggen. Hennes ögon lyste av en nyfunnen energi. — Jag har pratat med skolan. De letar efter en ny koordinator för fritidsverksamheten. Det är inte en VD-lön, men det är tryggt, jag får samma tider som barnen, och jag har redan fått jobbet.

Månaderna gick och huset förvandlades. De dyra, kalla designmöblerna som Vadim hade valt byttes gradvis ut mot bekvämare, färgglada saker som andades liv. Barnens teckningar sattes upp på kylskåpet, rosenbuskarna på framsidan blommade rikare än någonsin, och det ekade av skratt i trädgården.

För Vadim, däremot, började en brant nedförsbacke. Det nya “stora projektet” han hade pratat om krävde mer kapital än han hade räknat med. Utan huset som säkerhet för ett banklån, var han tvungen att söka sig till riskkapitalister som krävde en enorm andel av hans företag. Stressen tärde på honom.

Mariana blev alltmer avståndstagande. När hon insåg att Vadims ekonomi var ansträngd, slutade hon prata om bröllopet. Istället började hon stanna ute sent, skyllde på “möten med bröllopsplanerare” som aldrig tycktes leda till några faktiska bokningar.

En regnig tisdagskväll i november kom Vadim hem till en halvtom lägenhet. Marianas väskor var borta. På köksön låg en kort lapp. “Jag är inte gjord för att vänta på att någon ska bygga upp sitt liv igen. Jag förtjänar stabilitet. Sök mig inte.”

Han ringde hennes nummer, men möttes av en automatisk röst som sa att numret inte längre var i bruk. Inom en vecka såg han bilder på hennes sociala medier. Hon befann sig på en yacht i Dubai, arm i arm med en äldre, mycket känd fastighetsmiljardär.

Förlusten av Mariana och den ekonomiska krisen fick Vadim att krascha. Ensamheten blev öronbedövande. I sitt mörkaste ögonblick, veckan före jul, körde han ut till förorten. Han stannade bilen en bit från sitt gamla hus och tittade ut genom den regniga vindrutan.