Huset var mycket riktigt skrivet på Vadim redan innan äktenskapet, fastän makarna en gång i tiden hade sparat ihop till det tillsammans. Ur juridisk synvinkel var det svårt att bevisa något.
— Så länge jag lever kommer mina barnbarn inte att bli utan tak över huvudet, — sa Anna Vasilievna bestämt och rättade till glasögonen. — Och om min son har förlorat förståndet, då får vi helt enkelt sätta det på plats igen.
— Men hur? Han vill inte ens lyssna på mig… — sa Ljudmila utmattat.
— Och du behöver inte prata med honom, — svarade den före detta svärmodern lugnt. — Jag pratar med Vadim. Trots allt är fyrtio år på skattemyndigheten inte förgäves. Olja, tog du reda på var de ska vara i kväll?
— Ja. De ska äta middag på en ny restaurang i centrum.
— Perfekt. Då åker vi dit.
En timme senare satt Vadim och Mariana på en mysig restaurang och drack kaffe och åt dessert i lugn och ro, när tre kvinnor klev fram till deras bord.
Vadim satte i halsen.
— Mamma? Olena? Luda? Vad gör ni här?
— Vi tänkte hålla ett familjeråd, — loLog Mariana ironiskt.
— Var snäll och lämna oss ensamma med Vadim en stund, — sa Olena lugnt.
— Skulle inte tro det, — fräste Mariana. — Allt som rör Vadim rör även mig.
Anna Vasilievna tog tyst ett vattenglas från bordet och hällde med en bestämd rörelse ut innehållet över Marianas klänning.
— Oj, ursäkta. Jag slslant med handen, — sa hon oberört. — Det är bäst att ni går och snyggar till er. Och titta till bilen samtidigt. Jag tyckte det såg ut som att någon stötte emot skärmen på parkeringen.
Mariana flög upp, blek av raseri.
— Vadim, ser du överhuvudtaget hur din familj bär sig åt?!
Men han bara teg förvirrat.
När Mariana hade gått satte sig Anna Vasilievna lugnt mittemot sin son och lade en tjock mapp på bordet.
— Ser du det här? Här finns mycket intressanta dokument.
— Vad är det här för cirkus nu då? — log Vadim nervöst.
— Det här är en analys av dina inkomster under de senaste åren, — svarade modern lugnt. — Vi bestämde oss för att kontrollera hur ärligt du redovisar vinsten för beräkningen av underhållet. Och det visade sig att de officiella summorna skiljer sig kraftigt från de verkliga.
Vadim blev plötsligt likblek.
— Mamma… Har du samlat komprometterande material om mig?
— Jag skyddar mina barnbarns intressen, — sa hon bestämt. — Om Luda går till domstol med de här uppgifterna kommer du att tvingas betala en enorm summa.
Vadim slog ner blicken. Han förstod mycket väl att problemen kunde bli allvarliga.
— Och vad vill ni? — frågade han tyst.
Anna Vasilievna tog fram ett i förväg förberett dokument.
— Det är enkelt. Nu åker vi till notarien och du skriver över huset på Ljudmila och barnen. Det blir en kompensation för alla år då du dolde dina verkliga inkomster.
Vadim suckade tungt.
— Bra… Jag skriver under.
Några timmar senare var alla dokument klara. Ljudmila höll pappren i sina händer, de som garanterade hennes barn en trygg framtid.
— Anna Vasilievna… Tack så jättemycket. Men säg ärligt… Fanns det verkligen ekonomiska dokument i mappen?
Svärmodern log listigt, öppnade mappen och visade innehållet. Inuti låg gamla tv-tablåer och tidtabeller för pendeltågen.
— Mamma… Fanns det ingenting alls där i?! — förvånades Olena.
— Självklart inte, — skrattade Anna Vasilievna. — Men jag känner min son allt för väl. Det viktigaste är en säker röst och rätt framförande.
Kvinnorna gick ut på gatan. Det varma kvällsljuset lade sig mjukt över husen och träden. Ljudmila kände för första gången på flera dagar en lättnad.
Nu hade hennes barn ett riktigt hem. Och ingen skulle någonsin kunna ta det ifrån dem igen.
