Hon tystnade igen.
— Det enda jag ångrar — är att jag inte gjorde det tidigare.
Jag flyttade blicken från henne till rosorna, sedan såg jag ner framför fötterna.
— Så kan det gå, — var allt jag kunde säga.
På kvällen lovade Gosha återigen:
— Jag ska prata med mamma. Den här veckan, absolut.
Jag reagerade inte alls.
Den sista lördagen i augusti gick jag, som vanligt, först av allt till staketet för att kontrollera mina rosor.
Men de var borta.
Eller rättare sagt, staketet var kvar, det gamla plommonträdet också.
Men rosorna var borta.
Varje enskild buske.
Och den här gången hade de inte ens grävts upp försiktigt, som förra gången.
Buskarna hade bara ryckts upp ur jorden med rötterna, med jordklumpar och avbrutna skott.
Och på den frigjorda platsen tornade nu en färsk komposthög av gräs, blast och grönsaksrens upp sig.
I soptunnan vid skjulet såg jag avskurna stjälkar med knoppar som inte ens hunnit slå ut.
På verandan dök Kapitolina Petrovna upp.
— Nå, vad står du där och stirrar på? — drog hon ut på orden. — De där rosorna var ändå sådär. Hälften blommade knappt. Och de tog bara upp plats i onödan, och jag hade ingenstans att lägga komposten.
— De blommade, — svarade jag lågt. — Varje enskild en.
— Nå och? — ryckte svärmor på axlarna. — Vad är det för nytta med dem? Varken saft eller konserver. Jorden ska vara till nytta, Zoja.
Bakom hennes rygg dök Gosha upp.
Han såg på mig, sedan på sin mor och på komposthögen.
— Mamma, tja, du… — började han.
— Vad «du»? — vände hon sig skarpt om. — Kan jag inte hålla ordning på min egen tomt?
Gosha tystnade av vana och fördjupade sig återigen i sin telefon.
Jag gick närmare staketet.
I handen hade jag en av de avhuggna rötterna — mörk, knölig, med tunna vita utskott som redan börjat torka.
Och tillsammans med den roten rusade hela det gångna året förbi framför ögonen: katalogen, väntan på paketet, planteringen, täckningen inför vintern, hoppet, omplanteringen…
Och nu var allt slut i soptunnan.
Grannfrun Polina kom fram till staketet.
Ovanligt tyst och allvarlig.
— Zoja, jag måste säga dig en sak. Jag vet inte om det är värt det, men… Igår pratade Kapitolina Petrovna när jag var med, med Margarita Fjodorovna, hon som bor i slutet av gatan. Och sa…
Polina tvekade.
— Sa att svärdottern håller på med strunt. Att hon springer med sina små rosor, men att hon inte gör någon nytta i grönsakslandet. Att hon bara skitar ner och står i vägen.
Polina tystnade och såg uppmärksamt på mig.
Och jag stod där med den torkade roten i handen.
Besvikelsen försvann.
Argheten också.
Det var bara tomheten kvar, den som kommer när man väntar på något länge och plötsligt förstår: det är meningslöst att vänta mer.
«Ingen nytta av henne…»
Men jag vattnade ju de där trädgårdslanden.
Jag rensade ogräs på knä under den gassande solen.
Jag bar vatten i hinkar när pumpen gick sönder.
Jag konserverade burkar, band upp växter, luckrade jorden.
Och så vecka efter vecka.
Ja, jag kom inte med pendeltåget, utan med Gosha i bil, men det förändrade ingenting.
Jag jobbade.
Och som svar fick jag höra: «ingen nytta alls».
Jag kastade roten tillbaka i tunnan.
— Tack, Polina, — sa jag lågt och gick mot skjulet.
Hinkarna stod på sin plats.
Jag tog två och gick mot trädgårdslanden.
Från fönstret fick Kapitolina Petrovna syn på mig.
— Zoja, vad gör du?
Jag böjde mig ner mot trädgårdslandet.
Gurkorna hängde tunga, mörkgröna.
Jag började snabbt rycka av dem och lägga dem i hinken.
Kapitolina Petrovna rusade ut på verandan.
— Vad är det du gör?! Det här är mina gurkor!
Jag stannade inte.
Jag gick vidare till tomaterna.
Röda, bruna, gröna — allt åkte ner i hinken.
Sedan var det dags för squashen.
— Zoja! Sluta omedelbart!
Från huset tittade Gosha ut.
— Zoja, tja, vad…
Jag rätade på ryggen.
Hinkarna var fulla, mina händer var fläckiga av jord och tomatblastens saft.
— Ingen nytta av mig? — sa jag skarpt. — Bra. Men skörden är min. Jag har odlat den. Jag har vattnat, rensat, burit vatten medan ni vilade i skuggan. Jag har konserverat burkar, som ni sedan delade ut och kallade för era egna.
— Det här är min jord! — skrek svärmor. — Mina trädgårdsland! Allt här är mitt!
— Jorden är din. Men händerna som har jobbat på den, är mina. Du har inte ens lyft en vattenkanna en enda gång.
Jag lyfte hinkarna och bar dem till bilen.
Gosha stod på verandan med ett förvirrat ansikte och teg.
Jag lastade in skörden i bagageutrymmet och återvände för resten.
Kapitolina Petrovna gick efter mig.
— Du har bestulit mig! Inför folk! Bestulit!
