Hos grannen Polina var hela tomten full av blommor: pioner, flox, och alldeles i närheten — en prydlig rad med uppbundna gurkplantor.
Blommor och grönsaker levde sida vid sida på ett fantastiskt sätt utan att störa varandra.
Polina själv pysslade vid rabatten i arbetshandskar och visslade på någon melodi.
«Vissa har verkligen tur», tänkte jag och vände mig bort.
På vägen hem sa Gosha lågmält:
— Jag ska prata med mamma.
Jag nickade bara, fullt medveten om att det samtalet aldrig skulle äga rum.
Och ändå fortsatte jag att komma till datsjan varje lördag.
Förvånansvärt nog överlevde de flesta rosorna vid staketet.
Inte alla, såklart, men många.
De mörkröda sorterna blommade först, och jag märkte att jag gick till dem först, och först därefter skötte trädgårdslandet.
Även om jag inte glömde bort landet: jag rensade ogräs, luckrade jorden, bar vatten om pumpen började krångla.
Kapitolina Petrovna kom till datsjan ensam på vardagarna med bussen.
Och till vår ankomst låg alltid en detaljerad att-göra-lista på bordet: vad som behövde vattnas, vad som behövde bindas upp, vad som behövde ansas.
Den listan väntade alltid på oss på köksbordet, och varje rad var skriven med hennes prydliga, tydliga handstil.
Jag utförde allt utan invändningar.
Inte för att jag var rädd, jag hade bara vant mig med tiden.
När man är nära en människa länge, även om det bara är en dag i veckan, anpassar man sig gradvis efter den ordning som den personen fastställer.
Och Kapitolina Petrovna visste hur man satte regler för allt: när man ska plantera, när man ska rensa ogräs, när man ska skörda.
Och naturligtvis, när man ska bjuda grannarna.
De första gurkorna mognade i mitten av sommaren.
Fasta, knottriga, med tunt skal.
Jag lade dem i en stor balja, tvättade, sorterade: en del sparade jag till bordet, en del skickade jag till konservering.
På verandan radade trelitersburkarna upp sig i jämna rader, som jag steriliserade, fyllde med saltlake och förslöt med lock.
När grannarna tittade in — Polina och ett annat par från granntomten, Ivanovs tror jag — bar Kapitolina Petrovna ut en burk saltgurka och satte den högtidligt på bordet.
— Smaka. Det är mina, från mitt eget land. I år har de blivit särskilt goda, jag har en grön hand.
Jag stod bredvid och teg.
Polina flyttade blicken först på mig, sedan på svärmor.
Hon sa ingenting, men på hennes ansikte syntes det: hon förstod allt, hon ville bara inte lägga sig i.
Senare kom turen till tomaterna.
Sedan squash.
Och varje gång hördes samma ord: «mitt», «jag har odlat», «mina grönsaker».
Och jag teg igen.
En dag, när gästerna redan gått, samlade Kapitolina Petrovna ihop de tomma burkarna och sköt dem mot mig.
— Nästa gång, gör saltlaken lite starkare. Mina gurkor behöver en bra saltlake.
«Mina gurkor…» tänkte jag.
Och vems annars?
Tomten är hennes, fröna är hennes, idén tillhörde också henne.
Det enda som var mitt var mina händer.
Men tydligen var det ingen som räknade med händerna.
En söndag kom grannarna på besök igen.
Kapitolina Petrovna började återigen berätta om sina framgångar, och den här gången stod jag inte ut.
— Kapitolina Petrovna, låt oss ändå vara ärliga. Det var jag som vattnade och rensade ogräs. Varje lördag. Kanske är det dags nästa gång att säga att vi har odlat skörden tillsammans?
Hon såg på mig med tydligt förakt.
— Har du tänkt börja lära upp mig nu?
Det blev genast tyst vid bordet.
Polina tittade bort, Ivanovs koncentrerade sig på sina tallrikar, och Gosha hostade lågmält.
— Jag lär inte upp någon, — svarade jag lugnt. — Jag vill bara att allt ska kallas vid sitt rätta namn.
Kapitolina Petrovna ställde burken på bordet med en smäll.
— Jorden är min, — skar hon av. — Det betyder att skörden också är min. Och du är bara en gäst här, Zoja.
Jag blev tyst.
Jag kunde inte hålla med om det, men jag kände hur nacken började bränna.
Ett ord till — och jag hade inte kunnat behärska mig.
Och jag ville inte ha någon skandal.
Jag ville bara ha rättvisa.
Efter att gästerna gått gick jag ut till staketet.
Rosorna stod i blom — mörka, tunga, täckta av daggdroppar.
Jag stod länge och såg på dem.
På andra sidan dök Polina upp.
Hon satte ner vattenkannan och lutade sig mot staketet.
— Du har vackra rosor, — nickade hon.
— Tack.
Polina tystnade ett tag, tog av sig en handske och kliade sig eftertänksamt i pannan.
— Vet du, min ex-man var precis likadan. Jag slet både hemma, på jobbet och på datsjan. Och han berättade senare för gästerna: det här har jag gjort, det här är min förtjänst. Jag la själv klinker, men han tog åt sig äran för allt som sitt eget arbete. Jag målade staketet själv, men för vänner skröt han med sina «gyllene händer». Till slut lämnade jag honom. Och jag har aldrig ångrat mig.
