Jag ägnade ett år åt att odla rosor.
LOch min svärmor grävde upp dem på en dag och
planterade gurkor…
Jag började med rosor inte för att jag drömt om
att pyssla i rabatter sedan barnsben, och inte
heller för att jag hade ett överskott av fritid.
Snarare var det av förtvivlan.
På den här datsjan hade jag ingenting som jag kunde kalla mitt.
Inte ett eget hörn, inte en hylla, inte ens en gammal pall som jag kunde sätta mig på och med säkerhet säga: det här tillhör mig.
Min svärmor, Kapitolina Petrovna, regerade här oinskränkt.
Varje spik i skjulet, varje spade som hängde på väggen, varje burk med konserver i källaren verkade veta vem som var den verkliga husmodern här.
Varje lördag åkte vi dit med Gosha.
Han satt bakom ratten, och jag bredvid honom, medan jag höll en ryggsäck med handskar, solkräm och hemgjorda smörgåsar i famnen.
Min Gosha jobbar som programmerare, han är en lugn och fåordig person.
Jag jobbar med manikyr.
Hela veckan har jag andras händer, nagelfilar, lack, lampor och oändliga naglar framför mig.
Men på helgerna hamnade mina egna händer i jorden nästan upp till armbågarna.
Jag gillade den känslan av kontrast.
På jobbet skapade jag skönhet för andra, och på datsjan försökte jag odla något vackert för min egen skull.
Jag beställde rosenplantor från en katalog.
Ett femtontal, alla möjliga sorter.
Nu kan jag inte ens minnas alla sorter.
I minnet finns bara de lyxiga mörkröda blommorna med tunga knoppar stora nästan som en knytnäve.
Och små buskar som blommade i hela moln och spred en sådan doft att grannen Polina stannade vid staketet och, med slutna ögon, länge andades in den doften.
Jag valde en plats för rabatten vid husets södra vägg – den soligaste och varmaste platsen på tomten.
Jag grävde jorden själv, bar gödsel i hinkar, satte prydligt upp en kantskarv.
Kapitolina Petrovna betraktade detta från verandan utan att säga någonting.
— Så, du har bestämt dig för att odla blommor? — flinade hon då med missnöjt sammanpressade läppar.
Jag nickade bara.
Hon ryckte likgiltigt på axlarna och försvann in i huset.
Hela sommaren tog jag hand om mina rosor, och under vintern oroade jag mig för dem.
Före kylan täckte jag buskarna med granris som Gosha hämtade från skogen.
På våren tog jag bort täckningen och såg: alla hade överlevt.
Inte en enda buske hade dött.
Jag stod över dem och log.
För första gången sedan jag kom till den här datsjan hade jag något som jag skapat med egna händer och bara för mig själv.
Och sedan kom nästa lördag, och jag kände inte igen tomten.
Rabatten fanns inte kvar.
Nej, jorden och husets södra vägg var kvar på plats.
Det var bara rosorna som var borta.
Varje enskild buske.
De hade grävts upp prydligt, med hjälp av en spade.
Kapitolina Petrovna agerade grundligt även i sådana här saker.
Där blomsterrabatten funnits stoltserade nu ett färskt trädgårdsland, och i det grönskade gurkplantor i jämna rader.
Mjuka, bleka skott med små hjärtblad.
Jag hittade mina rosor vid staketet.
De låg i en enda hög.
Rötterna hade redan torkat, jorden hade fallit av, och vissa skott hade börjat vissna.
I det ögonblicket kom svärmor ut på verandan.
— Jag planterade gurkor. Platsen är bra, solig. Och dina rosor… Tja, jag bar dem till staketet. Om du vill — ta dem, om du vill — plantera om dem. Bara inte här, Zoja. Jorden ska vara till nytta.
Jag svarade ingenting.
Jag tittade bara på de hopkastade buskarna: mörkröda grenar med brutna taggar, ljusa skott, sammanflätade rötter.
— Jorden tillhör mig, — tillade Kapitolina Petrovna. — Vad jag än vill, det gör jag.
Gosha kom ut efter henne.
— Mamma, tja… — började han.
Men så fort svärmor kastade en sträng blick på honom, satte han sig genast på trappsteget och fördjupade sig i sin telefon.
Jag började tyst samla ihop rosorna.
Varje buske för sig, och rensade försiktigt rötterna från jord.
Jag hittade en ledig plats vid staketet — fuktig och skuggig, inte alls lämplig för rosor, men det fanns inget annat val.
Jag grävde gropar och planterade om buskarna.
På jobbet var jag van vid precision på millimetern, men den dagen körde jag ner spaden i jorden så att träskaftet gnisslade klagande.
När jag var klar, rätade jag på ryggen och sa:
— Kapitolina Petrovna, nästa gång, var snäll och varna mig åtminstone. Jag skulle ha planterat om blommorna själv.
Hon såg på mig som om ett barn som tiggde godis stod framför henne.
— Och vad hade hänt då?
Jag svarade ingenting.
Jag tog vattenkannan, vattnade noggrant de omplanterade buskarna och rätade på min stela rygg.
Mina händer var jordiga upp till armbågarna, och ländryggen värkte av trötthet.
Senare, när jag tvättade mig vid vattenfatet, råkade jag se över staketet.
