“Ja, fru Mercer”, hade Eleanor svarat. Hennes röst var skarp, kylig, professionell och saknade helt den tvekan som normalt skulle åtfölja en order om att förstöra en högt uppsatt mans karriär under hans livs största kväll. Det fanns inga frågor. Bara omedelbar, brutal effektivitet.

“Vem är du egentligen, Claire?” frågade han svagt, som ett eko av mannen han en gång var. “Hur kunde du spela den där rollen i sex år? Hur kunde du låta mig tro…?”

Jag reste mig upp från stolen och gick fram till det enorma fönstret som erbjöd en panoramavy över hela New York. Staden bredde ut sig nedanför mig, ett imperium av glas och betong.

Jag vände mig mot honom och log, ett genuint, obarmhärtigt leende.

“Jag är precis den jag alltid har sagt att jag är, Daniel. Jag är flickan från bondgården. Och på en bondgård lär man sig en grundläggande sanning väldigt tidigt.” Jag lät orden sjunka in. “Man skördar alltid exakt det man sår. Och din skörd blev precis förstörd.”

Daniel sänkte huvudet och klev ut genom dörren, bort från min värld, och ner i den avgrund han själv hade grävt.