“Ja, fru Mercer”, hade Eleanor svarat. Hennes röst var skarp, kylig, professionell och saknade helt den tvekan som normalt skulle åtfölja en order om att förstöra en högt uppsatt mans karriär under hans livs största kväll. Det fanns inga frågor. Bara omedelbar, brutal effektivitet.

“Rättelse, Robert”, sa jag med en röst som var lika smidig och iskall som flytande kväve. “Jag var er största aktieägare, fram tills min man för tre minuter sedan beslutade sig för att visa exakt vilken typ av omdöme, brist på karaktär och obefintlig moral som uppmuntras inom er ledningsgrupp. Nu utvärderar jag starkt om Vantage Meridian alls är värt vår tid, eller om vi bara ska sälja av allt och låta bolaget blöda ut.”

Vanessa, som fram tills nu hade stått och klamrat sig fast vid Daniels arm som en stolt trofé, såg plötsligt ut som om hon hade blivit slagen i magen. Hennes hånfulla, överlägsna leende var borta, ersatt av ren, oförfalskad skräck. Hon hade spelat ett extremt högt spel, sålt sin lojalitet och kropp för att sno åt sig en blivande regional chef och en biljett till det goda livet. Nu insåg hon att hon, inför hela stadens elit, hade förolämpat och hånat en miljardär som kunde radera hennes existens ur företagsvärlden med en enda, uttråkad handrörelse.

“Daniel…?” viskade Vanessa. Hennes röst var tunn, gäll och darrade av gråt. Hon släppte hans arm som om han plötsligt brann.

Men Daniel tittade inte på henne. Han kunde inte slita blicken från mig. Hans ögon var vidöppna, fyllda av en storm av panik, förnekelse, och en plötsligt uppblossande, instinktiv rädsla. “Claire… Älskling,” stammade han, och tog ett desperat steg framåt. “Det här… det här måste vara ett oerhört missförstånd. Eller ett skämt. Du… du sa ju att pengarna bara kom från en liten fond… du kör en tio år gammal Volvo!”

“Jag kör den för att jag tycker om den, Daniel”, svarade jag oberört. “Och jag sa att pengarna var ett arv. Du ställde aldrig några följdfrågor. Du var alldeles för upptagen med att bränna dem. För upptagen med att köpa din Porsche, dina skräddarsydda italienska kostymer, golfklubbmedlemskapet, och, uppenbarligen…” Jag lät blicken glida över till Vanessas halsband, där diamanterna gnistrade hånfullt i ljuset från kristallkronorna. “Säg mig, Daniel, köpte du det där till henne med ditt American Express Platinum? Det kortet som, lustigt nog, är direkt kopplat till mitt privata holdingbolag?”

Eleanor hade redan spärrat det. Tanken fick en genuin värme att sprida sig i mitt bröst.

“Fru Harlow”, vädjade Robert Lang, och vred sina händer så hårt att knogarna vitnade. “Snälla. Herr Mercers vidriga handlingar representerar inte företaget. Vi visste ingenting om hans… eskapader. Vi kan lösa det här internt. Vi kan tillfredsställa vilka krav ni än har.”

“Jag har redan löst det internt, Robert”, avbröt jag honom, utan att ens titta på honom. Min blick var låst vid Daniels bleka, svettiga ansikte. “Mitt samtal för en minut sedan var till vår bolagsjurist. Daniel Mercer är härmed uppsagd med omedelbar verkan. Inte bara från den regionala chefsposten, utan från företaget. Grunden är grovt tjänstefel, förskingring av företagsmedel, och ett monumentalt brott mot uppförandekoden. Han har ingen rätt till något avgångsvederlag. Alla hans intjänade aktieoptioner är förverkade. Han är avslutad.”

Daniel fick plötsligt tillbaka rösten, driven av den rena desperationen från en man som ser sitt liv rasa samman. “Du kan inte göra så här mot mig!” skrek han, ansiktet förvridet i en ful grimas. “Jag har byggt den här jävla avdelningen! Jag är stjärnan här! Jag drog in de största kontrakten! Du är ingenting utan mig!”

“Du var en utbytbar kugge i ett stort maskineri som jag råkar äga”, svarade jag lugnt, oberörd av hans raseriutbrott. “Och nu är den kuggen defekt. Robert.” Jag vände blicken mot vd:n. “Om den här mannen, och hans älskarinna, inte är ute ur min åsyn och fysiskt borta från den här byggnaden inom tre minuter, kommer Harlow Capital att dumpa alla trettioåtta procent av våra aktier på den öppna marknaden i morgon bitti. Vi kommer att göra det offentligt, med en pressrelease som förklarar exakt hur rutten ledningen i Vantage Meridian är. Ert aktievärde kommer att halveras innan kaffet har kallnat, och styrelsen kommer att ha ditt huvud på ett fat innan lunch. Förstått?”

Robert behövde inte höra ett ord till. Överlevnadsinstinkten tog över. Han snurrade runt och viftade hysteriskt mot säkerhetsvakterna som fortfarande stod förstenade vid dörren.

“Ni hörde henne! Vad väntar ni på?!” vrålade Robert, rösten sprack. “Eskortera herr Mercer och fröken Cole ut från fastigheten omedelbart! Och se till att de inte tar med sig något som tillhör företaget!”

Vakterna vaknade till liv och marscherade snabbt fram. En av dem grep tag i Daniels överarm.

“Släpp mig!” väste Daniel och försökte slita sig loss, men vaktens grepp var som skruvstäd. “Claire, snälla! Vi kan prata om det här! Vi är gifta för helvete!”

“Inte länge till”, sa jag mjukt.

Den andra vakten rörde sig mot Vanessa.

“Vänta! Nej! Rör mig inte!” skrek Vanessa, nu i full panik. Tårarna forsade nerför hennes kinder och förstörde hennes perfekta makeup. “Jag har inget med det här att göra! Jag är bara en assistent! Jag gjorde bara som han sa!”